Pseudomamman

Är detta treåringen?
Vi försöker att ta reda på vad som händer i vår etta. I januari är det dags att fylla tre år och förutom att visa prov på en hel massa empatiska förmågor visar han också mer och mer prov på en del psykopatiska förmågor. Vill ni ha exempel?
 
- Han kan oprovocerat (i våra ögon) och plötsligt jaga efter sin bror för att knuffa, upprepat slå eller slita saker ur händerna på honom. Alltså helt out of the blue. Det är inte heller längre ofarliga knuffar eller slag utan riktigt hårda "barnet flyger iväg-knuffar".
 
- När vi försöker säga till/förklara/skrika/bära bort honom eller annat valfritt alternativ en som förälder försöker sig på så slår han åt oss, flinar och gör sin aktivitet igen, och igen, och igen, och igen. Jag är inte för att bära bort och isolera barn men, jag måste också skydda mitt andra barn... Att stå och förklara samtidigt som han upprepar slagen fungerar inte riktigt. Lite lätt klurigt.
 
- Han kan fånga in sin bror i ett hörn och stå och mata slag, mosa ner sin bror i en liten hög som han sen hoppar på eller sitter på. Trycker på tvåan. Trots att tvåan skriker hjärtskärande slutar han inte.
 
- Han förstör medvetet saker. Flinar åt oss och sliter ner blommor från fönsterbänkar, slänger stolar i golvet och kastar sönder leksaker.
 
 
Det har pågått sporadiskt lite då och då, så som barn liksom är, men nu eskalerar det till dagligen. Det går inte egentligen längre att lämna barnen ensamna tillsammans för tvåan åker direkt på misshandel. Sakerna är ju en sak, det är bara ting och ingen som skadad. Det kan vi prata om och visa. Men slagen på hans bror... Vi har testat allt, men måste väl bara fortsätta testa. Vi har berättat om vikten av att lyssna när någon säger nej, och påmint oss själva om att lyssna när ettan säger nej, och om vikten av att absolut sluta när någon blir ledsen. Vi har pratat om att det gör ont, att mamma och pappa blir arga, att det är bättre om han slår i soffan eller annan valfri sak istället för sin bror, mamma eller pappa. När vi gett upp på att prata så har vi burit iväg honom och "platsat" honom i sitt rum/annat rum och bett honom återkomma när han känner sig bättre. Ibland, i situationer där hans bror exempelvis inte fått luft, har vi behövt knuffa iväg honom/dra bort honom. Vi har viskat, skrikit, pratat lugnt, hotat, väst elaka saker, skrämt honom - alltså, nämn valfri sak och vi har gjort den! Hur det än är verkar det bli värre och vi finner oss, återigen, ganska vilse i det här med att vara föräldrar. As usual. Det känns som att en bara har några veckor per år då en vet vad en sysslar med sen hittar barnen på nåt nytt och det är dags att börja från noll igen...
 
Vi förstår ju att han behöver mer av oss, mer kramar, mer uppmärksamhet och mer kärlek. Det brukar vara basic hos oss när våra barn utvecklas. Det sista han behöver är i alla fall hot, höjda röster och att fysiskt bli bortburen från oss - isolerad. Hans känsla för att agera ut minskar definitivt inte av att isoleras från oss. Det är dock svårt att dels inte låta sig provoceras och dels trösta tvåan och ettan samtidigt när ettan är orsak till att tvåan är ledsen. Jag bara önskar att jag förstod varför ettan är ledsen. Känner han sig arg på tvåan? Är han arg på oss? Saknar han någon? Farmor och farfar? Behöver han få egentid med någon av oss oftare? Mer stimulans? Ansvar för något?
 
Eller är det bara såhär det är att ha en treåring?
 
Oavsett är det ohållbart av oss som föräldrar att göra som vi gör mot honom... Det är han som har det jobbigt, om än han faktiskt är pissjobbig.
 
/My