Är detta treåringen?

Vi försöker att ta reda på vad som händer i vår etta. I januari är det dags att fylla tre år och förutom att visa prov på en hel massa empatiska förmågor visar han också mer och mer prov på en del psykopatiska förmågor. Vill ni ha exempel?
 
- Han kan oprovocerat (i våra ögon) och plötsligt jaga efter sin bror för att knuffa, upprepat slå eller slita saker ur händerna på honom. Alltså helt out of the blue. Det är inte heller längre ofarliga knuffar eller slag utan riktigt hårda "barnet flyger iväg-knuffar".
 
- När vi försöker säga till/förklara/skrika/bära bort honom eller annat valfritt alternativ en som förälder försöker sig på så slår han åt oss, flinar och gör sin aktivitet igen, och igen, och igen, och igen. Jag är inte för att bära bort och isolera barn men, jag måste också skydda mitt andra barn... Att stå och förklara samtidigt som han upprepar slagen fungerar inte riktigt. Lite lätt klurigt.
 
- Han kan fånga in sin bror i ett hörn och stå och mata slag, mosa ner sin bror i en liten hög som han sen hoppar på eller sitter på. Trycker på tvåan. Trots att tvåan skriker hjärtskärande slutar han inte.
 
- Han förstör medvetet saker. Flinar åt oss och sliter ner blommor från fönsterbänkar, slänger stolar i golvet och kastar sönder leksaker.
 
 
Det har pågått sporadiskt lite då och då, så som barn liksom är, men nu eskalerar det till dagligen. Det går inte egentligen längre att lämna barnen ensamna tillsammans för tvåan åker direkt på misshandel. Sakerna är ju en sak, det är bara ting och ingen som skadad. Det kan vi prata om och visa. Men slagen på hans bror... Vi har testat allt, men måste väl bara fortsätta testa. Vi har berättat om vikten av att lyssna när någon säger nej, och påmint oss själva om att lyssna när ettan säger nej, och om vikten av att absolut sluta när någon blir ledsen. Vi har pratat om att det gör ont, att mamma och pappa blir arga, att det är bättre om han slår i soffan eller annan valfri sak istället för sin bror, mamma eller pappa. När vi gett upp på att prata så har vi burit iväg honom och "platsat" honom i sitt rum/annat rum och bett honom återkomma när han känner sig bättre. Ibland, i situationer där hans bror exempelvis inte fått luft, har vi behövt knuffa iväg honom/dra bort honom. Vi har viskat, skrikit, pratat lugnt, hotat, väst elaka saker, skrämt honom - alltså, nämn valfri sak och vi har gjort den! Hur det än är verkar det bli värre och vi finner oss, återigen, ganska vilse i det här med att vara föräldrar. As usual. Det känns som att en bara har några veckor per år då en vet vad en sysslar med sen hittar barnen på nåt nytt och det är dags att börja från noll igen...
 
Vi förstår ju att han behöver mer av oss, mer kramar, mer uppmärksamhet och mer kärlek. Det brukar vara basic hos oss när våra barn utvecklas. Det sista han behöver är i alla fall hot, höjda röster och att fysiskt bli bortburen från oss - isolerad. Hans känsla för att agera ut minskar definitivt inte av att isoleras från oss. Det är dock svårt att dels inte låta sig provoceras och dels trösta tvåan och ettan samtidigt när ettan är orsak till att tvåan är ledsen. Jag bara önskar att jag förstod varför ettan är ledsen. Känner han sig arg på tvåan? Är han arg på oss? Saknar han någon? Farmor och farfar? Behöver han få egentid med någon av oss oftare? Mer stimulans? Ansvar för något?
 
Eller är det bara såhär det är att ha en treåring?
 
Oavsett är det ohållbart av oss som föräldrar att göra som vi gör mot honom... Det är han som har det jobbigt, om än han faktiskt är pissjobbig.
 
/My

Siffror, siffror

Jag har tänkt på det ett tag, jag gjorde det inte själv då men nu i efterhand. Som gravid och nybliven förälder handlar allt om siffror. BF, SF, Blodtryck (bltr), järnvärde, vikt, tid, längd, mängd... Vart tar liksom förmågan att se över dessa siffror vägen?
 
Vikt var den enda siffran som fokuserades på under min andra graviditet. Den första handlade det mesta om det beräknade datumet för födsel. SF-mått, kunde någon prata om nåt annat än SF-mått? Midjan mättes - oj, oj nu är det över 100cm det är inte hälsosamt! Bebisens vikt när den väl föds, hur ointressant är det måttet egentligen? Vad säger det egentligen? Mitt första barn vägde 3740g och mitt andra 4210g - vad betyder det egentligen? "Ohooooooj så stora barn" säger någon. Nje, inte direkt. Faktiskt. Deras huvudmått är ju då mer intressant i sådana fall, men det har aldrig någon frågat efter. Det vara bara det måttet som slitit ut min muff till oigenkännlighet liksom men det vill ingen prata om - det enda som egentligen är värt att prata om.
 
Jag har en bekant nu som är gravid och varje dag får vi i kretsen ta del av hennes mått. Hur stor magen är, hur mycket hon väger, hur länge hon sovit, hur ont på en skala hon har och så vidare och så vidare. Ganska tråkig information såhär i efterhand men visst var det ju typ bara det en levde på back then. En annan bekant har en helammad bebis som är nöjd, som sover på nätterna och som ammar på signal. Men, bebisen går inte upp i vikt som BVC anser att den ska så då pressas min bekanta att börja med gröt, ersättning och annat fullt onödigt för en nöjd och glad 4-månaders. Siffror, siffror, siffror. Fokuserar vårdpersonalen endast på detta så fokuserar vi som måste träffa vårdpersonalen på detta. Att tillväxtkurvorna är baserade på flaskmatade barn som oftast är större än ammade barn det berättade jag för min bekanta, hon vill inte börja med mat än. Hennes barn är ju nöjd. Att det inte ens är viktigt med viktuppgången så som med längdtillväxten det missas också. Vart tar vi vägen i alla siffror?
 
Jag håller på att starta en mottagning på en fiktiv vårdcentral, den ska inrikta sig på människor som har ett riskbruk av alkohol - alltså typ alla av oss som blir berusade då vi är ute och festar. En del får hälsoproblem, andra inte. Nej det är inte för skojs skull utan en del av mitt skolarbete, hade det varit för skojs skull hade jag öppnat en fiktiv bar i min fiktiva ljudisolerade och barnfria källare med fiktiv pool och spa-avdelning. Även där, alltså i skolarbetet, ska allt presenteras i siffror för om siffrorna inte är nog höga så är det inte värt att ha en mottagning öppen som kostar pengar, andra siffror. Siffror är intressanta och roliga, till viss del. Jag älskar den delen av att utbilda mig - statistik, att kunna generalisera utifrån siffror (typ helt omöjligt att prata med människor som inte förstår hur studieresultat appliceras för de ba "nej men min man tar hand om våra barn lika mycket som mig så det där med att kvinnor går på knäna hemma det stämmer inte") och se fenomen. Statistik gör mig glad och den kan förklara så mycket, och så lite på samma gång.
 
Vi fastnar dock så lätt i det. Jag försöker bita ihop och stå ut så som vänner bör göra när någon i ens krets har hakat upp sig i ett ämne. Folk gjorde det för min skull, gör säkerligen fortfarande, och jag gör det gladeligen för andras skull men jag kan inte låta bli att reflektera över hur ointressant det egentligen är. Siffror säger egentligen inte speciellt mycket om de inte sätts i större sammanhang. Mina barn vägde 3740g och 4210g, och? SF-måttet i vecka 38 minns jag inte ens, inte med nån unge så hur intressant var det egentligen att skriva i en statusuppdatering på Facebook? Såhär i efterhand. Längden på barnen känns också irrelevanta. Vikten på mig? Jag går upp och ner som en jojo, vem bryr sig? Hur många timmar sömn jag inte fick såhär i efterhand - ja, det är viktigt mitt i sömnbristen men idag håller det på att blekna bort och jag vet att jag mått SÅ mycket bättre då om jag bara släppt fokus på vad klockan var och levt efter min unge istället... Att ingen bara sa det åt mig! Fast det hade kvittat där och då, då var jag trött. Och förbannad över att snorungen inte fattade att före 06 kliver man fan inte upp!
 
Huvudmåtten däremot, 37cm... DET kändes, och lär kännas i minnet ett tag till. DET borde jag ha skrivit på Facebook; "Vecka 3 som mamma. De där 37cm mitt underliv töjdes ut till börjar nog bli mindre nu, saker drar liksom ihop sig igen så kanske det en dag inte ekar när jag går" eller nåt. Ganska mycket mer intressant än; "Tre veckor gammal och 4700g!!"
 
Nej jag vet inte, jag bara tänker högt i ett försök att inte alls behöva tänka på den här jobb- och praktik- och skolsituationen som ger mig huvudvärk.
 
/My

Röran

Nej. Det är jätterörigt. På måndag kommer fönster, tid för byte ska bokas. Jag är erbjuden jobb med ca 10.000kr/månad mer än innan min föräldraledighet. Jag ska ha praktik v3-v22 men vet inte vart, hur eller när. Hur ska jag då schemalägga jobb? Klarar man 50% jobb, 50% plugg och 7000% barn? Sambon måste i sådana fall gå ner i tid (men det gör inget för med den lönen tjänar jag mer än honom). Vilka tider ska han då gå ner när vi inget vet om min praktik? Ska jag jobba 18h/vecka och ha praktik 18h/v blir jag borta heltid... Går det för min sambos arbetsplats? För vår relation?


Alltså. Jag orkar inte.

Varför fick jag för mig att söka jobb nu?

/My