Känslan av förr

Jag har aldrig tyckt att amning varit mysigt. Det har varit lätt, smidigt och mina barn har båda verkligen velat amma. Ettan i fem månader, sedan fick han mat på grund av viktnedgång och då (likt så många andra barn men BVC informerar aldrig om det) så valde han att helt enkelt sluta amma. Tvåan i minst 14 månader, sedan var han tvungen att sluta på grund av att jag tog läkemedel han inte fick suga i sig.

Det kanske låter fult att jag säger att amningen varit enkel och smidig. Med mitt första barn kämpade vi för att få det att funka, amning händer inte bara naturligt. Det är bara det att typ alla instanser missat att informera den blivande familjen om det. Jag skulle säga att det tar veckor och månader innan man vet vad man gör... Vad jag menar med enkelt och smidigt är att jag aldrig haft ett sår, aldrig haft mjölkstockning och aldrig haft ont. Mina amningar har alltså varit skitlätta trots att vi behövt öva och öva innan det satt som ett smäck. Mina barn har haft bra koll på hur man gör helt enkelt. Jag har haft tur.

Idag flera månader efter min sista amningsstund saknar jag dock amningen. När tvåan kryper ner mage mot mage med mig och näsan mot min byst, händerna runt bröstvårtorna och jag känner hur hans andning går från stressad till lugn så saknar jag amningen. Hur irriterande det än var för mig att vara fastlåst med pattarna i mina barns käftar så har det gett mina barn nåt. Lugn, trygghet, harmoni och avslappning. Jag valde att amma, då får jag följa spelets regler på nåt sätt.

Han fyller snart två år och i vårt samhälle är amning och bröst nåt skamligt. Att min snart tvååring ligger och myser med brösten på kvällarna är nåt som anses sjukt, kanske till och med lite perverst och äckligt. Mina bröst är dock inte sexuella för honom. Inte för mig heller. Min snart tvååring hade förmodligen fortfarande ammat om han inte tvingats sluta. Nåt helt otänkbart för mig innan jag fick barn men nåt helt naturligt för mig sedan barnen kom. Jag är glad att vi inte ammar men är inte ett dugg ledsen eller irriterad över att han ber mig ta av tröjan och sedan myser in näsan mot min hud. Då låg han med munnen mot mina bröst och fötterna mot min navel, idag har han näsan mot mina bröst och fötterna mot mina knän. Hans små händer åkte redan då fram och tillbaka över min hud liksom han än idag stryker på mig, nyper och känner. Han tankar närhet. Det ger honom lugn. Och vet ni? Det ger även mig lugn.

För att han ska somna behöver jag till slut vända mig om. Han somnar inte av att ligga nära bröstet. När jag vänder mig om kurar han ihop sig lika nära som när vi ligger mage mot mage och så stryker han lite på min rygg innan han somnar.

Jag har inget behov av att ta ifrån honom den stunden. De kvällar jag inte är hemma somnar han hud mot hud med sin pappa istället. Att vilja ha hudkontakt och närhet är inget konstigt för en människa, snarare tvärtom. Definitivt inte för en människa av hans storlek. Även mitt kort tid ammade etta vill ligga nära när han somnar, men han väljer sin pappa. Jag har funderat mer än en gång på om det inte är dags att ta ifrån tvåan brösten men kommer alltid fram till att den enda orsaken till att göra en sådan sak är andras dömande tankar och min sambos önskan. Det känns kanske inte riktigt rätt att ta beslut å mitt barns vägnar på grund av nåt andra tycker. Min sambo gör det lätt, han ser nämligen inte heller nåt konstigt i att vårt ammade barn som inte fick välja själv när amningen skulle avslutas gärna väljer att vara nära brösten när han ska sova. Så vi fortsätter. Det är vår stund kvällstid. Vi ligger hud mot hud, han pratar om allt och inget medan han känner och klämmer på mig. Hans andning går sakta från vaken till sovande och han pressar sig hårt mot mig medan han sparkar mig på knäna. Såhär har vi legat i princip varenda natt sedan han föddes. Det här är hans trygga plats.

Västvärlden har en skev bild på bröst och amning. Den är svår att skaka av sig men jag försöker. Det här känns mer naturligt än nåt annat scenario för oss. Det känns precis som när han nyfödd låg nära och jag fick böja mig för att lukta honom i håret. Idag kittlar dock hans hår mig i näsan och jag måste böja nacken bakåt för att slippa...

/My 

Kaoset

Jag försöker julpynta och få någon sorts stämning, spela julmusik och sjunga med. Men det går inte. Faktum är att vårt hem är kaos hur jag än försöker dölja det för mig själv.

Barnens gamla rum är ännu utan tapeter. Sambon bestämde att vi inte skulle flytta vår säng dit förrän tapeter sitter uppe vilket innebär att vår övervåning är som en annan hög med saker överallt. Alla barnens möbler är inkastade i vårt sovrum och eftersom tre garderober slets ut ligger kläder ÖVERALLT. Det är så pass att jag inte vet vad som är rent och smutsigt längre. I badrummet ligger spikar och skruvar som ska upp när tapeterna är uppe, damm och byggavfall överallt. Detta påverkar även vår undervåning eftersom det vi tvättat ogärna bärs upp eftersom det där inte går att avgöra vem som äger vad och vad som är rent och smutsigt.

Hela huset är en enda stor röra och jag mår psykiskt dåligt av sånt. Sambon åker ju hemifrån på dagarna och är på sitt jobb, han slipper se. Två av sju dagar behöver han leta rätt på kläder, resten är det jag. Det går liksom inte att leva här. Det går inte ens att titta ut genom fönstret för en andningspaus för där står allt bråte från fönsterbytet som vi inte heller har tid att köra bort. Jag blir deppig, nedstämd och irriterad. Det går inte att få till någon julstämning och det går inte att få till någon ordning.


På det ska jag också försöka få studiero. Barnen är hos farmor och farfar, igen. Jag måste verkligen få till pluggtimmar under de tiderna. Men här? Alltså nej. Jag fungerar inte så. Varje period innan tentor och prov har jag påbörjat med en storstädning för att sedan kunna slappna av och fokusera på skolan. Men det här? Nej. Nej. Nej. Nej. Det här är en lightform av misär... Jag är glad att mina barn väljer att vara borta. Här går det inte att leka eller vara.


Kanske det är mer ordning till andra advent. Jag hoppas! (Fast då jobbar jag)

/My

Det jobbiga med jobb

Väl där är det roligt och det känns som att jag ändå vet vad jag sysslar med lite halvt sådär som brukligt bara fem-sex pass in i yrket. Men så går jag hem och kvällen kommer...

Då kommer tankarna. Gjorde jag det? Blev det rätt? Missade jag nåt? Sa jag nåt som uppfattats fel? Tycker de att jag är helt knäpp? Blev alla läkemedel rätt? Dokumenterade jag allt? Rapporterade jag allt? Gjorde jag fel när jag gjorde sådär? Borde jag gjort såhär istället?

Det känns som samma sociala "ångest" jag beskrivit förut. Det där med att i själv situationen inte direkt vara orolig, nervös eller ångestladdad men väl hemma efter att ha träffat folk börja fundera på om jag upplevts som en idiot, om nåt jag sagt var helt galet och om nåt jag gjorde var än galnare. Så känns det, förutom att det också här hänger på min legitimation som sjuksköterska, mitt yrkesliv, andras liv och lagar. Jag kan inte förstå varför jag såhär ska må (det rimmar!).


Men. Det värsta som kan hända är ganska många saker så det är lika bra att försöka fokusera på annat och lita på att den där känslan när jag är DÄR egentligen är den som gäller. Att jag dubbelkollat och trippelkollat allt och att allt faktiskt stämmer fastän det i huvudet känns ganska rörigt. Dock inte lika rörigt som det kunde vara i sjukhusmiljö om än det trots allt där var med ordning på vart saker var, det letas en del efter prylar där jag är nu. Framför allt från mig som inget hittar någonstans.

Helg. Första advent med inbokat bak med barnen. Jag måste skaka av mig onödiga tankar. Som min mer saklige sambo alltid säger: "Varför oroa sig över nåt du ändå inte kan påverka. Har nåt gått galet så har det, mest troligt inte. Har du sagt nåt galet så har du. Du kan inget göra åt det nu så sluta tänk". Det hade ju varit skönt det där med att sluta tänka...

Glad första advent och ÄNTLIGEN är det tillåtet med julpynt enligt mina regler!

/My