Urban Duo

Jag roar mig på Blocket periodvis, ofta. Har sett massa vagnar jag skulle vilja ha för bra priser men har inte orkar. Medan jag låg på sjukhuset missade jag flera fynd...

Men nu. För 2500kr fann jag så en Mountain Buggy Urban Jungle Duo från 2011, i nyskick med tillbehör. Så jag slog till utan att ens fråga sambon.



Använd till och från dagis då och då.

Jag har testat att springa med den och i och med att den har 12'' hjul runt om går det alldeles utmärkt. Min Bugaboo Donkey har 10'' fram och 12'' bak, framhjulen på den vobblar om snabba steg tas. Nu får vi se om Urban Jungle stannar eller åker eller om Bugaboo Donkey åker, eller om båda stannar eller om en hamnar hos farmor och farfar.

Åker Urban blir det en plusaffär i alla fall!


Godkänd av barnen.
På tisdag får sambo känna och klämma.

/My med vagn 12

Jobbstart närmar sig

Vi ska dela på en heltid min sambo och jag. Arbeta lite som vi vill och när vi känner för det, dela mera på slitet att dra in pengar och slitet att vara hemma.

Jag har varit hemma under olika etiketter sedan jag sjukskrevs september 2012. Det är ett bra tag med andra ord. Hela ettans första år var jag själv ansvarig med honom, förutom tiden jag var sjukskriven för min depression och sambons semester. Halva första tvåans år var vi hemma tillsammans och resterande tid har jag varit ensam men sambon har gått ner i tid och har bara jobbat tre dagar i rad för att sedan vara hemma med oss. Nu är det tänkt att sambon jobbar tre och jag två, dagar per vecka alltså.

I tanken har detta hela tiden känts okej. Framför allt när jag legat där på golvet och torkat upp barnens utspillda dryck, igen. Eller när jag med schampo i håret var tvungen att avbryta min dusch för att i handduk springa utomhus och hämta mina barn på gatan då sopbilen passerade. Då har jag tänkt att det ska bli skönt att slippa dem lite, ladda batterier och komma hem glad (eller lämna dem i skogen nånstans). Sitta ensam och äta lunch. Gå på toa ifred. Stoppa in tampongen utan en tvååring som vill titta och hjälpa till. Få mer kvalitetstid tillsammans väl ihop. Men. Vi har egentligen mest kvalitetstid (sedan jag började äta antidepressiva för min PMDS) och ju närmre det kommer terminsslut på skolan desto mindre sugen är jag på att jobba... Jag tror ta mig sjutton att jag är arbetsskygg (men mest har vi ganska roligt ihop jag och mina små).

Jag har hela tiden sagt att så länge jag ammar nattetid kommer jag inte att arbeta dagtid och amningen har mina barn fått styra över helt själv (dock erbjöd jag inte tvåan mer bröst efter min sjukhusvistelse då han slutade att amma). Sambon har aldrig ifrågasatt det eller undrat varför, han har alltid haft respekt för hur tungt det är att amma. Nu har ju tvåan slutat att amma sedan en tid tillbaka och vi har alla lätt kunnat sova 8-12 timmar helt ostört om vi velat men då har jag ju haft skolan med. Den är på 50% och det är distans så egentligen kan jag redan nu gå ut och jobba men det känns dumt att lägga tid på nåt annat än skola om den inte läggs på barnen, eller på att sova så att en orkar med barnen. Den 5/6 ska dock sista tentan in, sedan är där ingen mer skola förrän till hösten igen.

Jag lever ju på studiebidrag, barnbidrag och vårdnadsbidrag. Jag har också några miljoner i lån på huset vilket genererar en del ränta. Pengar som jag får tillbaka på skatten OM jag skattar, så det är klokt av mig att arbeta lite också - ekonomiskt. För att inte tala om pension (fast min pension är i husets värde, vi har lån långt lägre än husets värde så den dag vi säljer är min pension säkrad). Det finns alltså bara fördelar med att arbeta en dag eller två per vecka... Förutom att jag personligen förlorar den tiden med mina barn. Fast. Mina barn vinner den tiden med sin far så, det är väl okej ändå! Jag ska bara börja mantra för mig själv att det är okej och att det ska bli bra... Jag har aldrig sett att jobba som meningen med livet direkt. Absolut inte sedan meningen med livet började pussas, kramas och leka med gräsklippare hela dagarna (ja, båda barnen leker med gräsklippare numer).


/My

Feberyra

Min tvåa gör så då och då. Går från fullt frisk busande ettåring till halvdöd i skyhög feber. Han är brännande het och yrar om "GANG!" (vilket betyder bang) och "aj" som att han har ont.

Midnatt till 02 höll han oss vakna med sin stekande hetta och sorgsna röst. 05-07 var det sedan enbart mig han höll vaken när han ville sova nära, nära men inte fick ro. Då fick han Alvedon. Sedan har han gråtit hela dagen och bara velat bli buren. Varför han har feber vet vi inte. Han tycks inte vara sjuk på nåt annat sätt, han kissar och bajsar... Vi förstår ingenting.


Det är samma med hans sätt att ibland bara spy, rakt upp och ner helt utan orsak. Antingen är han inte speciellt påverkad av sin sjukdom utan bara spyr eller får feber ur, vad vi upplever, det blå eller så är det nåt allvarligt fel på honom som vi inte förstått ännu. Eller så är det ingen fel alls och barn bara gör så då och då? Jag vaknade nämligen av att han spydde och kände då hur fruktansvärt varm han var. Jag väntar på hans första feberkramp... Den lär komma. Han är obeskrivligt varm.

På Alvedon svarar han väl men med tanke på vilket råttgift Paracetamol är så ger vi sällan febernedsättande. Feber är inget farligt utan fyller sitt syfte, immunförsvaret arbetar som bäst vid höjd kroppstemperatur och så länge han inte plågas enormt så får det vara. Efter att han gråtit hela dagen fick han en slurk vid 18-tiden. Efter den hoppade han runt och lekte som att han inte alldeles nyss legat som en våt pöl på marken och yrat.


Nej. Vi förstår ingenting alls av vår tvåas feberepisoder och kräkningar. Han ser inte plågad ut, han växer (vad vi vet), han utvecklas och hans kroppsfunktioner fungerar utan problem. Han blir bara oförklarligt väldigt febersjuk då och då, med tillhörande spyor.

/My