Skrik i sinnet, skrik i minnet


Fångar dagens skrikande i bilder.
Här på toaletten.
Innan det i köket, vid matbordet och i vardagsrummet.


Här utomhus.
Efter det i köket, vid matbordet och i vardagsrummet.

Här skriks överallt. Inte en skrikfri vrå existerar!
Är det inte för ljust så är det för mörkt så är det för varmt så är det för kallt så är det för högt eller för lågt och för snett eller för rakt och så vidare och så vidare.

Mitt jobb som passopp på dessa tu är tydligt misslyckat. Om en inte räknar skrikandet som beröm, i sådana fall är jag top notch!

/My

Hur länge till?

Jag har sakta men säkert vandrat nedåt mot mörker igen. Just nu vill jag ingenting och anser mina barn vara en plåga, framför allt den lilla som absolut inget annat gör än gnäller.

Jag vaknar på morgonen lycklig för att idag ska bli en bättre dag än igår. Innan vi ens hunnit ner från övervåningen är jag förbannad. Medan jag morgonkissar skriker tvåan, medan jag klär på mig skriker tvåan. Innan jag hunnit både kissa och klätt på mig har ettan rivit hela övervåningen. Alla kläder i lådorna, alla lådor på toaletten och hela barnrummet. Kaos. Två, tre, FYRA gånger om dagen plockar jag upp samma saker. Varje morgon börjar det om. Jag säger inte nej ofta, ändå lyssnar ingen.

Väl nere är det frukost. Medan jag tar fram skriker tvåan och ettan klättrar runt på stolarna och bänkarna pillandes på allt, slitandes i allt, tjatandes om allt... Medan vi äter klättrar tvåan runt. Jag säger "sitt ner" så många gånger att jag inte har förmåga att säga nåt annat längre. Eller, medan jag äter. Barnen har redan ätit klart innan jag hunnit sätta mig. Då börjar ettan tjata om att gå ut. Det i sig är väl positivt men jag har ingen lust att klä varken ettan eller tvåan under protester för att vara ute i 10 minuter. Jag hinner knappt ut själv innan barnen ska in igen. Jag vill inte.

Allt hänger ju dock på mig. Ska det vända är det jag som måste få det dit. Så jag försöker. Idag tänkte jag att vi skulle städa övervåningen jag och barnen. Här är ganska dammigt sedan vi var borta i Thailand och inget är gjort sedan dess. Sambon har valt att jobba istället och det blir inte mycket gjort ensam med två, men barnen gillar att bada. Så medan barnen satt i badet filade jag på, i tre minuter... Sen slogs dem. Sen sprang tvåan runt naken och halkade. Ettan försökte dränka sig själv och toaletten lektes med, igen. Vad tänkte jag med? På det verkar det vara bajsproduktion overload här hemma. Jag hatar blöjor. Påsarna att slänga blöjor i är också slut, som ett hån.

Jag började helt enkelt att gråta. Lusten till det här livet är noll. I stunder tänker jag att vi ska byta plats jag och min sambo men att återgå till min arbetsplats är inget alternativ heller, jag mådde inte bättre då. Så jag tänkte på att öka på studietakten och skola in barnen. Slippa barnen. För det skulle vara orsaken för mig att skola in just nu, att slippa ha med barnen att göra helt enkelt. Så skönt att låta någon annan ta dispyterna, låta någon annan roa dem, totalt trötta ut dem i en sån miljö. Bara hämta hem dem, ge dem mat och sen lägga dem. Samsova lite så det ändå känns nära. Kramas lite på morgonen och sen dumpa av dem på nån annan som får sköta uppfostran. För jag har ingen lust mer.

Jag ställer fram mat, den kastar barnen på golvet. Jag säger "låt blomman vara" barnen sliter mer i blomman. Jag ber tvåan sluta klättra upp överallt, för han tar sig inte ner igen, men han klättrar ändå. Fastän jag lämnar honom skrikandes på borden slutar han inte klättra. Han kopplar inte. Liksom han inte kopplar när jag visar hur man klättrar ner. Vi hade planerat umgänge idag, med andra vuxna. Men barnen är för snoriga och hostiga. Deras snorande och hostande sätter alltid käppar i hjulen för allt. Jag säger "sluta spraya ut all nässpray för då har du ingen sen" och ändå är nässprayen tom när den ska användas... Jag säger sluta slå, då slåss det mer. Jag ber om att slippa bli dragen i håret, klättrad på och skallad (alltså mängden skallningar jag får ta...) men då dras det mer, klättras mer och skallas hårdare. Jag sätter barnen med nåt pyssel, tar tre steg och sedan är barnen på mig ändå. Eller kastar runt pärlorna, ritar på varandra eller klättrar i gardinerna.

Det kanske är så att jag resten av mitt liv ska åka känslomässig berg- och dalbana bara för att jag en gång (eller två) åkt dit på depressioner? Att en som varit där för alltid är mer känslig? Att en som hamnar där redan innan är känsligare?

Tre migränanfall på en vecka och kronisk huvudvärk säger ganska mycket om hur färdig min kropp är. Hur färdig jag är. Jag fantiserar om ett liv utan två parasiter som studsar runt och förstör mitt hem. Just nu, precis nu, lockar det livet väldigt bra. Som alternativ tänkte jag också att jag skulle lämna min sambo med barnen... Även det känns som en rimlig lösning just nu, i all sin orimlighet.


Strax innan jul började det.
När tar det slut denna gång?
Varken studiestart eller Thailandresa hjälpte.

/My

"Men ammar du fortfarande?"

Så låter människor chockade. Att jag ammar min snart 14-månaders, mer chockerande än att människor låter sina barn skrika sig till sömns liksom. Ack.

Första gången jag fick frågan var tvåan åtta månader gammal. Tvåan ammade mycket då, och åt mat. Ammade dock mest. Det är så han trivs. Att amma en åttamånaders kan väl inte inom någon kultur vara nåt onormalt? Men det kanske är ditåt vi går ändå? Efter halvåret sägs det ju att bröstmjölken är totalt värdelös! Ja, här i väst i alla fall. WHO rekommenderar amning i två år. Amning som primär källa år ett, med mat som tillägg. Inte som vi gör - amning som tillägg. Ingen ifrågasatte ettans abrupta amningsstopp vid fem månader, det är förmodligen mer "normalt" än att fortfarande amma efter halvåret.


Tvåan gör mina bröst extremt långa.
Eller det kanske var att ta i, långa är dom ju!

Men tvåan ammar alltså ännu. Barnet som jag inte ens tänkte amma från först början. Att amma ettan var ett helvete. Det var åtta-timmars-pass vid bröstet. Det var tårar och oförståelse och skrik och panik. Ingen förberedde mig på att amning dels tar sådan tid och dels inte liksom sker av sig själv utan är nåt både mor och barn måste öva på. Ibland i månader. Ingen sa som det var: "Vill du amma är det svett och tårar. Vill du amma är det mer än ett heltidsjobb". Och då har jag ALDRIG haft ett sår, aldrig haft mjölkstockning och knappt varit öm... Trots det tycker jag alltså ändå att amning suger. Jag gör det enbart för att det är enkelt och maten direkt är anpassad till barnets kropp. Maten är med och lätt att ta fram. Det är smidigt som fan när en är sjuk med, bara langa fram pattarna och ligga stilla.

Det där med att amma offentligt som är så på tapeten numer. Aldrig berört mig. Jag ser kritiken komma från män med svårigheter att se att nåt de anser vara deras för sexuella bruk brukas av barn på allt annat än sexuellt sätt och kan bara tänka "Whatever" om saken samtidigt som jag drar fram lösbrösten och ger mitt barn mat, närhet och trygghet. Jag ser kritiken komma från kvinnor som tror att (med all rätt, det är ju så vi uppfostras) meningen med livet är att behaga männen som anser sig äga oss... Fortfarande "Whatever" medan jag drar fram mina bröst och ger mitt barn det mitt barn ber om. Jag klarar nämligen av att sära på mitt barns behov och sexuella behov, jag har känslan av att om man kan det så löser sig debatten liksom av sig själv. Då finns ingen debatt alls. Den borde inte finnas. Den är löjlig. Jag ser mer bröst utanför amningskretsar än inom den. 


Tvåan ammar.
Ser du mina bröst?

Ja. Vi ammar fortfarande. Jag valde på förlossningsbordet att låta mitt nyss födda barn ta bröstet. Just då fick jag den revansch jag behövde. Den sekunden, när mitt andra barn föddes efter lugn och harmonisk krystning samtidigt som jag fick hålla handen med mannen jag älskar och ha ögonkontakten jag ville ha. Den lilla sekund det tog för min bebis att ta bröstet och få sitt namn suddades en del av den sorg min första förlossning skapade hos mig. Som jag burit under ett år och ännu idag bär på. Det var magiskt. Jag valde amningen. Han ska få amma till han själv bestämmer att nu har han ammat klart. Världens åsikter om det kommer aldrig röra mig i ryggen. Andras åsikter borde aldrig få spela roll.

/My