Om jag saknar att vara gravid?

Eh. Nej. Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!!! Inte på nåt sätt. Att vara gravid är, för mig, vidrigt.

Okej. Det fanns fina tillfällen. Typ när graviditeten med ettan upptäcktes, den graviditeten var efterlängtad och planerad och vi var så genuint glada. Att den upptäcktes på grund av foglossningssmärtor var inte fint. Första gångerna jag kände ettan röra på sig där inne var relativt mysigt. Efter det hade ettan gärna fått ligga stilla resten av graviditeten, kickarna som fick min urinblåsa att ta omloppsbana runt jorden eller när ettan försökte ta sig ut ur min kropp genom att försöka karatesparka sig ut via min röv... När mitt kommande barn stångade sig uppåt så magsäcken hamnade mellan mina öron. Nej. Fy fan.

Jag kidnappades av mina graviditeter. Min kropp fungerade inte, min kropp gjorde ont. Att andas gjorde ont. Jag ville bara bli av med ungen och återfå min kropp. Tvåans graviditet finns inget speciellt mysigt att minnas. Det var ångest rakt igenom. Från upptäckt till tvåan var ute. Ångest. Smärta. Tvåan mosade mina revben...

Nej. Jag saknar inte att vara gravid och hade jag fått välja hade mina biologiska barn odlats i ett skåp på väggen och sedan kommit ut som ettåringar förmögna att gå och göra sig förstådda. Än mer perfekt vore om jag också kunnat stoppa tillbaka dem i skåpet när jag kände för det!


4200gram tvåa i 10:e månaden. Notera att magen är så tung att den bildar ett veck under magen...

Galet opraktiskt sätt att skapa liv på.

/My

Nummer 16

Till farmor och farfar, och sedan vår "sista" dubbelvagn (men det vet vi väl aldrig hur det är med den saken).


Baby Jogger City Elite Double

Finns inte mer, eller görs i alla fall inte mer. Sliten och använd med lite fläckar men ändå fräsch. Baby Jogger med sin quick fold är magisk, en tar tag i två remmar och vagnen viker sig på mitten.

Eventuellt ska jag färga den svart, vi får se. Om svärmor och svärfar säger tvärt nej så åker den vidare. Både Emmaljunga SuperViking och Brio Go är nu sålda...

Inget blir någonsin som jag inbillar mig kring dessa vagnar!

/My

Snart vardag igen

Missförstå mig rätt nu. Det är fantastiskt när barnens pappa är hemma. Han är mer lekvuxen än mig, min etta har sin primära anknytningsperson nära hela dagarna och det är inte bara mig allt hänger på... Men. Så stökigt.

När barnens pappa är hemma blir inget gjort. Inget alls. Vi har inte varit utanför husets väggar en enda gång under pappans semester... Eller jo, vi hämtade ju ut min telefon en dag. Barnen sover till 09-09:30, vi äter frukost till lunch och kommer ingenstans. Det blir inte städat och är allmänt kaos. Tiden går och står stilla på samma gång. Allt för att han är hemma.

Men på måndag. Då är det vi igen. Då är det dags att åter klä på sig, äta frukost, borsta tänderna och ta sig ut på dagarna. Iväg på äventyr. Besöka lekparker och skogar, umgås med andra och städa en dag i veckan. Rutiner. Livet. Vi har ju valt bort ekorrhjulet av en orsak, för att slippa stressa hit och dit. Låta barnen slippa väckas på morgonen, stressas iväg och vara supertrötta efter alla intryck på eftermiddagen. Men lite rutiner är ändå önskvärt. Lite action dagtid. Inte detta eviga vankande mellan rummen i huset utan att träffa en enda människa, utan att göra en enda vettig sak. På måndag. Å vad jag längtar till måndag!


/My