Nyaste nytt i mitt kroppsliga förfall

Förutom att mina två täta graviditeter lämnat mig med fladdrande mage, bröst, skinkor och lår samt en mil mellan magmusklerna och ränder så är det nya en utsliten arm. Det är dock inte graviditeternas fel utan mina dagliga aktiviteters fel. Att slåss med tio respektive tretton kilo femtioelvamiljoner gånger om dagen måste väl ta ut sin rätt någonsans. Uppenbart min arm.

Det började för några månader sedan med att armbågen gjorde så ont att jag tappade tvåan. Jag kunde inte heller hänga tvätt, ta fram en tallrik eller ta på mig skor. Men... Mina barn behövde ju trots det hjälp. Den smärtan är nu så gott som borta, eller i alla fall den akuta smärtan. Ont gör det ju men jag lever med det. Nu är det fingrarna. Vissa nätter kan jag inte ens sova på grund av den pulserande smärtan i långfingret framför allt. Jag kan inte använda handen fullt ut till nåt, så fort tyngd eller "fel" rörelse utförs tappar jag allt. Och det mesta är fel rörelse.

Så jag gick till Vårdcentralen och betalade 200kr för att se mina barn bygga om en läkarmottagning och få veta att ja, det låter utslitet och nej - det räknas inte som en riktig skada för jag är ju bara hemma med barnen... Fick tabletter utskrivna, såna som man inte bör ta när man som jag har inflammerad magsäck och magsårsbakterien, men det är lugnt för magskyddande läkemedel skrevs också ut! Men. Kanske vila i Thailand hjälper? Jag hoppas det. Förslitningssmärtor verkar vara ganska jobbiga, än så länge.

/My

Att kämpa för det man inte får medan man missar det man har

Min ettas första år var bara kaos, totalt kaos. Det där med anknytning fick jag läsa mig till för att skapa (det borde fler göra) då jag inte hade några instinktiva moderskänslor, eller det hade jag ju men jag blev så förvirrad över att jag var så arg på min bebis/inte alls gillade bebistiden medan världen runt mig beskrev bebistiden som mysig. Jag kommer för alltid ha förlorat vårt första år anknytningsmässigt, det är fakta. Min etta har sin far som primära anknytningsperson, det är fakta. Min ettas pappa var den som fanns där när min etta behövde en varm famn, det är fakta.

Texten är skriven då ettan var 23 dygn gammal.
 
"Hen skrek sig hes, hen skrek så att tårarna rann från kinderna på hen men jag hann bädda, hänga tvätt, borsta tänderna och ta det allmänt lugnt. När jag väl tog upp mitt barn var hen otröstlig, totalt otröstlig. Hen skakade och andades som en galning.... Jag torkade hens tårar och mina egna började trilla. Hur fan kan man göra så mot ett barn? Hur kan man göra så mot sitt eget barn? Fruktansvärt. Hen fick mera bröst och somnade sen...."
 
Jag visste alltså att det inte stämde med mig och det hade börjat pratas om att jag skulle sjukskrivas. I samma veva fick jag kontakt med Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP), där är jag ännu kvar. Inte för att jag har anknytningsproblem idag utan för att jag har ett beteende jag vill bryta. Jag har en oro över att jag kämpar så för min ettas gunst att jag samtidigt missar min tvåa. Jag är medveten om att jag har olika känslor för mina barn, och så kan det vara och det är okej (vi har alltid olika relationer till olika individer), och att dessa känslor eventuellt kan göra så att min tvåa hamnar i skymundan. Vi är där för att jag vill det, för att JAG vill bli en bättre mamma. Vi är studerade som familj, mina barn är inte särbehandlade och båda barnen har ett mer än tryggt beteende gentemot oss som närvarande heltidsföräldrar MEN jag är inte nöjd förrän jag känner mig nöjd. Förrän alla risker att min tvåa inte får samma status som min etta är borta.

Det blir lite som så att jag kämpar för ettan eftersom jag redan har tvåan. Tvåan är trygg, väl anknuten (friskt anknuten) till mig och sin far och tvåan är en lugn individ (om än frustrerad i sin utveckling). Ettan är också allt ovan men mer åt sin far, liksom tvåan är mer åt mig. Så jag slåss för oss. Och tvåan hamnar utanför.

En period var jag arg på tvåan som föddes mitt i det där jag väntat på med ettan, att hen skulle bli "stor". Att vi skulle komma ur bebistiden. Jag anklagade tvåan, som behövde mig, för att förstöra mellan mig och ettan. Jag såg ju hur ettan försvann ifrån mig in i pappas armar. Jag grät många tårar av dåligt samvete och ilska. Av förlust av den jag älskade allra mest men ändå hade hatat så hårt. Så jag hatade tvåan lite också. Men jag var aldrig förlossningsdeprimerad, tvåan har aldrig blivit behandlas som ettan blev - av en sjuk mamma. Tvåan har aldrig haft en sjuk mamma. Bara en ledsen, förtvivlad, trött och arg mamma.
 
Jag är en medveten mamma. Våra dagar fungerar som alla andras dagar. På kvällen tänker jag igenom vad som gått fel, vad jag vill göra bättre. Vad mina barn behöver, vad jag behöver och varför. Så kommer dagen och den blir inte alltid som jag tänkt, men det går bättre. Jag är bättre. Jag tänker bli än bättre. Mina barn förtjänar det. Min tvåa ska inte behöva växa upp med känslan av att hen inte duger, att mamma slogs mer för ettan än för henom. Att mamma inte såg någon annan än hens syskon. Att hen är mindre värd. Ettan ska inte växa upp med känslan att hen är favoriten som kommer undan med allt. Det är viktigt. Mina barn är födda tätt, rivaliteten finns där redan idag. Om jag så behöver vända in och ut på mig själv så ska mina barn vara medvetna om att jag slåss för båda, men på olika sätt. Mina barn ska vara medvetna om hur våra val påverkar dem, medvetet och omedvetet. Till jag i hjärtat känner att jag slåss lika hårt för mina barn kommer vi att vara kvar hos BUP. Jag är där med mitt beteende för deras skull. Det är svårt att minnas att slåss även för det man redan har när det man saknar ler sitt perfekta leende och tittar en djupt i ögonen med de vackraste blå ögon en någonsin sett.


Det blir sommarvarmt på vår altan när solen ligger på.

/My

Det kom hem en...

...sån.


Kronan City med Littlephant Black Waves liggdel.
Den ska säljas.

Och en...


Baby Jogger City Mini GT, ny från butik.

Båda vagnarna kommer att ge plus i kassan. GT'n ska dock stanna över sommaren. Jag pausar här.


Det känns bra nu.
För stunden.

/My