År 2015

Jag minns knappt året som gått om jag ska vara ärlig. Jag tar det dels som ett friskhetstecken, jag är helt enkelt inte lika upptagen med att mäta, räkna och granska dagarna, men också dels som ett tecken på den där glömskan som drabbat mig. Men vi provar:
 
Januari
 
Min etta fyller två år. Jag ammar fortfarande tvåan som alltså snart ska fylla ett år och livet rullar på. Det kanske största som händer denna månad är att jag återfår min mens, den som jag alltså inte haft alls sedan jag blev gravid med ettan i april 2012. Med det upptäcktes, fast inte redan då, min fantastiska nya vän PMDS. Men det dröjer som sagt ett tag innan jag förstår att jag är mer än irriterad och mer än bara "normalt" påverkad av alla hormoner. Jag börjar slappna av mer och mer i mitt föräldraskap, känna mig tryggare med båda barnen runt mig. Jag har ju nu varit ensam med barnen i ett halvår, min sambo var ju hemma med oss under tvåans första halvår i livet.
 
Nej jag ljög. Det största som hände var inte min mens utan kanske att jag började plugga igen. Vidareutbildning och den 19/1 SMS:ar jag min sambo, se bild nedan. Hela den här grejen med att börja studera gav mig ganska mycket ångest som del av ännu en upptäckt om mig själv - min sociala fobi, eller normal rädsla i att vara i situationer som numer känns okända. Situationer där jag inte enbart är mamma.
 
 
Februari
 
Tvåan fyller ett år och vi har kalas och rakt på det kör vi årets andra magsjuka. Rakt efter den kör vi en skaplig förkylning. Även vi hemmaföräldrar drabbas av VAB:ruari... Vi får möta många, tro det eller ej, som har med sig sina barn till öppna förskolan när barnet är "lite för hängigt för förskolan". Ögoninflammationer, hela familjer hemma och spyr medan man besöker ÖF en liten snabbis. Jag börjar känna av all sömnbrist på allvar i detta skede på något sätt. Sömnbrist och att vara sådär obehagligt slut kommer och går under småbarnsåren, det är liksom normalt, men just här, efter mer än två år med sömnbrist, börjar allt gå sönder på nåt sätt. Tvåan hade ett amningsmönster som slet ut mig, totalt. Mitt psyke och min kropp rasar bit för bit. Jag försöker också mentalt att förbereda mig inför en utlandsresa, jag flygrädd med två barn som jag nattligen drömmer ska kidnappas medan vi är iväg. Jag åker på någon rejäl stressrelaterad åkomma, har ont i magen och känner mig allmänt risig. Rasar i vikt och beröms nåt galet för hur "fin" jag är... Idiotiskt. Detta, alltså smärtorna i magen, hänger med ett tag under året, faktiskt ännu.
 
Mars
 
Vi åker till Thailand i 14 dagar och trots all min flygrädsla så gick det faktiskt ganska bra, men jag är ännu inte botad och längtar inte direkt efter en 11 timmar lång flygresa ihop med barn igen. Vi badar och solar non-stop dessa dagar och det är helt fantastiskt, men på slutet längtar jag hem. Hur det än är så är det skönt att vara hemma med, där allt inte är fuktigt och sandigt.
 
 
Ångesten över studierna har släppt, det börjar kännas med "blaha, blaha". Det liksom uppfyllde inte riktigt vad jag tänkt och jag börjar redan här fundera på hur jag ska göra med studierna framöver. Jag hamnar i ofrivillig dispyt med några hemmaföräldrar i byn vi bor och förbjuds av dem att befinna mig i kyrkans lokaler, skrattar gott åt det men börjar samtidigt inse att jag inte önskar vara en del av deras värld.
 
April
 
Jag vill sluta amma och min PMDS upptäcks efter att jag åter igen börjat glida neråt i deppighet, tankarna om hopplöshet som kommit och gått sedan jag blev mamma. I mitten på månaden påbörjar jag avslutandet av amningen för min tvåa och tvåan tar det inte på nåt sätt bra.
 
"Min tvåa klarade amningsstoppet galant i den mån att han efter timmar av skrikande somnade och sov. Han klarade det galant i den mån att han ledset promenerade iväg när jag nekade honom dagtid. Han klarade det dock inte galant i det stora hela. Min normalt glada och busiga unge tappade ansiktsuttrycken, slutade att le och lekte inte som förr. Han såg ibland helt apatisk ut, deprimerad. Både min sambo och jag plockade upp hans beteendeförändring och var oroliga. Tvåan sjönk liksom fysiskt ihop. Han log inte och slutade ta ögonkontakt som förr. När han, efter några dagar, totalt bröt ihop (igen) gav vi upp. Tvåan bad inte om bröstet då, men han grät och grät och grät. Otröstlig, en hel dag. Så han fick bröst igen och sakta men säkert återvände hans ansiktsuttryck. Idag är han glad igen, sig själv. Han ammar knappt alls. Han är för liten för att uträknat tänka att om jag slutar le, ta ögonkontakt och bara gråter så får jag brösten åter."
 
Jag började passera vårdcentraler och akutmottagningar på grund av den magsmärta jag haft sedan början på året (kanske till och med längre tid) och bara någon vecka efter att vi åter börjat amma min tvåa och jag läggs jag in på kirurgavdelning och får läkemedel jag inte kan amma på, tvåan slutar själv ta bröstet efter detta och börjar istället med napp. Orsak till mina buksmärtor finner ingen och jag blir fastlåst i vårt hem då jag har behov av toalett ganska ofta. Tur att mina barn har varandra...
 
Maj-Augusti
 
Jag vill minnas sommaren som ganska lugn. Jag rensar bland en hel del av de stressfaktorer som finns runt mig. Jag slutar höra av mig till människor som ställer krav. jag tar bort Facebook i den mån att jag inte längre ser vad "vännerna" skriver utan bara har tillgång till de grupper jag vill vara med i. Jag går ur hemmaföräldrars nätverk för jag orkar inte längre läsa skiten som sprids om föräldrar som skolar in och jag lämnar alla föräldraforum som är bättre på pekpinnar än trevlig ton. Jag rensar ut vårt hem - ja allmänt lite sånt där som kan få en att må bra när det känns tungt. Vi är ute mycket och barnen utvecklas snabbt, tvåan börjar med två-treordsmeningar och ettan är där tvåan är idag - fruktansvärt jobbig men samtidigt helt fantastisk i sin självständighetsutveckling. Jag utvärderar effekten av de läkmedel jag äter mot min PMDS och inser att den inte alls fungerar, jag börjar fundera på vad annars jag kan göra. Ettan blir blöjfri (halleluja!!) på eget bevåg och lär sig cykla på trehjulingen samt sin "stora" cykel. Jag börjar jobba lite på sambons jobb, delar lite mer på ansvaret här hemma och jag fyller 30 år vilket firas med att jag sover bort på hotell efter en dag med spa medan min sambo tydligen anordnat världens överraskningsfest! Min tvåa rakar av sig allt sitt långa hår och jag gråter... Han gick från en bebis till ett barn där och då.
 
September
 
Vi börjar med fler förkylningar och den där "Gubben" som bor hos oss lite då och då dyker upp oftare och oftare. Det verkar vara en kompis till ettan, men samtidigt som denna gubbe kommer till oss kan inte längre tvåan gå i vår trappa, platsen där Gubben dök upp först... Vi är fortfarande idag oklara med vem gubben är men vi låter det bero. Är det ettans låtsaskompis är det ju en viktig del av vårt liv, är det någon form av närvaro som bara mina barn kan se så är det ju också en viktig del av vårt liv. Jag tänker om kring min kost relaterat till det här med mina magproblem ingen kan komma på vad som är fel och mår faktiskt bättre... Kanske ska ta upp det igen? Barnens farmor och farfar får sin båt i sjön och vi spenderar ganska många lediga stunder med dem ute på havet och guppar, någonstans här börjar också båda barnen sova borta hos dem ibland. Ettan börjar visa mer och mer intresse för att leka med andra barn, börjar plötsligt bli social. Min tidigare introverte lille varelse.
 
 
Oktober
 
Vi kör ytterligare en förkylning, minst, och tvåans tal rasslar till. Det är så fantastiskt roligt att få ta del av varje dag av mina barns utveckling samtidigt som jag mer och mer börjar känna att jag är less, så galet less, på att vara med dem hela tiden. Intensiteten på hur jag tjatar och gnatar på barnen bara ökar, det är fler dagar med bara negativa ord än positiva. Jag börjar samtidigt landa lite mer i att vara NU än flera år bakåt eller flera år framåt i tankarna. Jag har på nåt sätt suttit fast så länge, tänkt att framöver, om ett tag, så ska saker förändras. Istället börjar jag ta del av den jag är idag, här, nu. Försöka vara nöjd i det men upptäcker samtidigt saker jag behöver arbeta på för att vara nöjd med i sådana fall. Det här med att studera och liksom att jag inte kommer någonstans (med livet) tär. Jag börjar känna ett sug efter att jobba med det jag är utbildad till, men inte i sjukhusmiljö. På mindre än en vecka har jag plötsligt två anställningsintervjuer bokade vilket också skrämmer mig, ibland är jag så impulsiv för att i nästa stund inte ens orka ta upp från golvet...
 
November
 
Trots min rädsla, min enorma rädsla, så tar jag ett jobb ganska nära mitt hem. Min snart treåring börjar bli galen, eller nåt, och inget vi gör duger samtidigt som vår snart tvååring blir mer galen än han var vid födsel. Jag dras mellan att hoppa av skolan och jobba, skola in barnen och göra båda eller på annat sätt lösa min situation. Vi kommer överens om att kämpa på och sambon ska gå ner i tid, jag får så bra lön på min nya arbetsplats att jag numer är den som tjänar mest hemma - på vardagar. Jag beslutar mig för att, i samband med min tvåas tvåårsdag, sluta blogga och lägga ner alla sociala medier. Jag vill ta bort allt som lägger press på oss och mina barn blir äldre och ska inte exponeras mer.

Jag är allmänt ganska ledsen denna period (ad usual på höst/vintern) och ser inte speciellt ljust på mycket, det är lite för mycket att jobba, ha barnen, plugga, byta fönster på hus och behöva tänka på saker inför julen. Vi stryker julklappar mellan de vuxna - ett moment mindre att rådda i för oss. Jag slutar använda preventivmedel, nåt måste göras åt mitt mående och jag inbillar mig att preventivmedlet faktiskt inte hjälper till. Direkt försvinner min migrän och med den upptäcker jag att jag rent fysiskt har ont i käkarna på grund av att jag spänner dem så mycket...
 
December
 
Det är nu. Framtiden med skola, jobb och barnen är ännu oviss men jag har precis mailat studievägledaren och meddelat min studiepaus. Det går nämligen ut över barnen. Jag kan inte sitta en heldag vid en dator i diskussionsforum med klassen och samtidigt ha dem hemma, vi har inte råd att sambon är hemma de tre dagarna de veckorna och med praktik kommande blir det helt enkelt för mycket. Det är ganska jobbigt allmänt just nu, även pengarna börjar att sina - det är dyrt att inte ha barnen på förskola. På det sätter delar av min familj omedvetet press på mig för att jag inte hör av mig så ofta som önskat och för att vi inte ses. Det reder ut sig men lämnar mig med en känsla av att vara än mer otillräcklig än jag redan är, det blev plötsligt bara mitt ansvar på nåt sätt. Jag mår inte bra, jag har för mycket att göra och jag önskar ingen som helst press från mina nära och kära - i min känslovärld de som borde förstå och låta mig vara. Jag är fortsatt trött, irriterad och oengagerad i och på mina barn. Jag har störd sömn av mer än min tvåa som hojtar nej, sparkar, skriker och slår medan han därmellan lägger någon timma per natt på att prata med mig. Jag har en tid försökt utreda varför jag inget minns och varför jag känner mig så dum och är åter remitterad till psykolog, både via vårdcentral och via BVC. Det är det enda som kvarstår, det eller röntgen av min hjärna, alla andra tester är nämligen normala. Jag sparar gärna en röntgen.
 
 
År 2015 har i alla fall bjudit på bra mycket mer "egentid" än tidigare år. Det börjar kännas som att det finns fler och fler tillfällen där det bara får vara jag och inte jag med mamma före. Det kan alltså bara bli bättre! Mitt löfte då var att överleva 2015 och det måste jag ju säga att jag hållt och hållit bra. Nu väntar åter ljusare tider och bara det faktum att snön kom gjorde den där känslan av att stå med ett vrålande barn utomhus mycket lättare!

Idag är det nyårsafton och jag har massor att se fram emot. Utveckling på jobbet, mina barns 2- och 3-årsdagar - de ska ha barnkalas för första gången och har själva fått bjuda in barn -, sommaren och framtiden. Jag gillar möjligheten till omstart på nåt sätt. Den känslan känns alltid lätt. Löftet till 2016 blir att öva mer på att bara vara My, inte mamma och inte sambo utan bara My. För överleva kommer jag definitivt att göra.
 
/Gott Nytt på er och tack för all den tid ni lagt på att läsa, att maila och att kommentera. Ni är livräddare utan att veta om det ❤️

Historien om den förlorade sömnen del oändlig

Alltså egentligen är ju vi bortskämda med barn som efter ett års ålder har sovit väldigt bra, 10-12 timmar oftast ostört men ibland med två-tre korta uppvak. Förutom vid sjukdom såklart. Men nu...

Tvåan har börjat med nåt sorts nattligt uppvak med samtal om allt och inget, runt fyra. Jag tänkte att det bara var nåt som skulle passera snabbt, han hade sovit lite den dagen och ja... Han är ett barn. Men nej. Vi är inne på veckor med detta sömnmönster nu, även utan dagsömn. Det är uteslutande mig han väcker; "Mamma brösten, sova mamma, komma mamma, mamma titta, mamma läsa boken, mamma, mamma, mamma, mamma." Han pruttar också på mig, blir sjuhelsikes bra pruttljud när han blåser mot mina bröst! Av någon anledning sover både sambo och ettan sig igenom detta. Tvåan pysslar och sysslar en-två timmar och somnar sedan om. Det börjar kännas. Jag hoppas på att det tar slut snarast.


- Mamma vill inte prata med dig klockan fyra inatt hjärtat, säger jag. Han svarar;

"Du MÅSTE mamma prata mig fyra klockan!!"

Vi får se. Han har ju so far ALDRIG lyssnat på mig, eller för den delen respekterat mina känslor.

/My

24


Mountain Buggy Urban Jungle V3.
(Jag har nog inte fått dit sufflettbågarna riktigt rätt... Tror jag?)

Är inte jätteimponerad. Den rullar lika bra som de äldre UJ jag haft (-10 och -12) men tyget är "sämre". Det är väl canvas som allt damm samlas på, blöt blir den med. Suffletten känns vek, är plastbågar i, och ryggen är skum på nåt sätt. Kan inte förklara det bättre. Bygeln är inte swing-away som på UJ Evolution. Ja, Mountain Buggy har gjort en del försämringar på den enligt mig. MEN, den är kortare och fälls smidigare. Det är väl ett stort plus.



Ska testa och se hur de fungerar med ståbräda nu framöver, helst innan snön försvinner. Förra året hade vi tre dagar med snö... Hoppas på mer i år.

/My