Varför?

Den enda absolut viktigaste frågan en kan ställa sig i livet är varför. Om allt. Varför känner jag så? Varför blev det så? Varför tycker jag såhär? Varför gör jag på det sättet? Varför reagerar jag så? Och så vidare. Finns det svar på dessa frågor kan en komma framåt, ställer du inte ens frågan ja, ja då lär du sitta fast.


Varje dag är krishantering och problemlösning för mig. Jag dealar fortfarande med en intensiv trötthet (som jag väntar provsvar på) och en PMDS som gör mig ilsken som inget annat. På det tar jag oregelbundet antidepressiva för jag upplever att dessa gör mig likgiltig och mer trött (om det ens är möjligt), jag jobbar, pluggar och har barn. Det är tungt och jag måste alltid ställa mig frågan "varför?" när det skiter sig mellan mig och mina barn. Min främsta tanke är alltid och uteslutande att mina barn beter sig illa, men efter några "varför?" kommer jag alltid fram till att det finns orsaker. Barn är bra mycket äldre än mina innan utstuderad elakhet uppstår och finns det sådan är det nog ändå klokt att en som förälder ställer sig frågan "varför?".

När det skiter sig mellan mig och mina små, som de senaste dagarna, så ligger det oftast och alltid en orsak bakom och den orsaken är jag. Det är jag som är irriterad och trött, det är jag som förväntar mig bråk och därmed också skapar bråket. Jag kan inte bli förvannad på min 1,5-åring för att han håller ut det femte glaset vatten idag igen, han är 1,5 och jag ger han ett glas vatten idag igen. Men irritationen finns där ändå och vad gör irritation bäst, jo föder mer irritation. Jag surar för att jag igen får torka bord och golv samtidigt som ettan vill göra nåt han alltid tjatar om och jag fräser av honom - då är vi plötsligt två irriterade för han börjar också förstå hur detta funkar... Han är inte dum. Så fortsätter dagen.

Missförstå mig rätt. Jag är ingen som helst "bara du ler blir allt fantastisk-människa", jag vet bättre än så. Men jag vet dock också att mellanmänskliga relationer är påverkningsbara. Mina barn vet hur jag känner och mår hur mycket jag än biter ihop, så jag luras inte. Jag säger som det är och hoppas att de en dag berättar för mig hur det är och så respekterar vi varandras skithumör när det uppstår. Hittills har det dock aldrig hänt att deras humör varit skit utan orsak, utan orsak jag eller deras far påverkat vill säga.

Vi står just nu på en liten avsats av skit. Jag har tappat bort min lust till det här livet, det jag beskriver i inlägget innan. Jag känner mig som ettans slav i och med att han växer och "kräver" mer vilket gör mig mer och mer irriterad. Han har ju dock ingen som helst tanke om att jag är hans slav, han är bara ett barn med behov som han uttrycker. Han är oförmögen att förstå mina behov, det är inte heller nåt jag kan kräva att han ska om än jag försöker lära honom. Tvåan gör mig bara trött med att aldrig lyssna och skita i vad jag säger, och så allt skrikande... Han kan skrika hela dagar. Förståeligt. Han är frustrerad, pratat mer och mer men ingen förstår och inte heller har jag alltid tid - eller lust.


Så vi tänker. Om en bara irriterar sig på sina barn bör en först ta reda på vad som felar en så, jag har inte riktigt kommit fram till det ännu, och sedan agera på det. Jag klurar. Idag öppnade alla öppna förskolor igen och mina studier startades för termin två. Kanske hösten ser ljusare ut ur denna vinkel? Jag vet inte. Jag ska ge det lite tid till efter sommarens kaos i vårt vardagsliv men ack ve, det är synd om mina barn med en mor som inte alls känner samma glädje över att vara hemma som förr, samma påhittiga anda. Jag måste skärpa mig, det är inte deras fel att vi bråkar mycket nu. Eller, jag bråkar fast det kan lätt skyllas på dem.

/My

Barn är respektlösa

Sambon hade match. Jag ville se den, vi åkte dit jag och mina bihang. Jag var kissnödig, vi blev sena så jag hann inte kissa. Följande utspelar  sig:

Scenario: Lång smal korridor. Till vänster långt borta en larmad dörr, en nödutgång. Till höger lika långt borta en liten sväng med trappa precis bakom. Mina barn, som två döva rövhål, sprang en åt ena hållet och öppnade denna larmade dörr gång på gång på gång på gång. Jag efter. Inte ens när jag totalt flippade på tvåan och slet i honom så slutade han. Den andra åt andra hållet nedför trappen gång på gång på gång på gång. Droppen kom när jag flyttat undan tvåan från dörrhelvetet ännu en gång och ettan går dit sekunden efter, flinar och öppnar den han med. Barnen fick sitta utanför bilen och vänta resterande tid av matchen, med mig. Matchen missade jag. Kissa fick jag göra väl hemma igen. Om barnen fattat ett skit av varför vi var tvungna gå ut ur hallen är tveksamt då de väl ute valde att springa mot vägen gång på gång på gång på gång fastän jag sa ifrån, till slut tog jag i ettan så hårt att han än idag pratar om hur hans mamma gjorde illa honom. Alltså pratar han inte om hur han försökte ta livet av sig på en trafikerad väg gång på gång...

Nästkommande dag:

Scenario: Vi vaknar lyckliga, tar oss ut till umgänge med andra vuxna och barn. Tar oss hem och ska laga mat och barnen skriker, oavbrutet skriker och skriker och skriker och skriker. Vi sätter oss och äter, förlåt. Barnen äter. Jag springer fram och tillbaka hämtandes vatten, ketchup, nytt vatten, blåser på deras mat, torkar vattenglaset som spillts ut (igen), hämtar nytt vatten och sen när jag ska äta så ska blodiglarna ha mer mat, min mat - som de bara kladdar runt med men inte äter. De tvingas till vila och jag klämmer 75 kakor av hunger, tvåan somnar. Ettan? Ettan är till salu. 45 "mamma"/minut och 700 krav på att jag ska göra diverse saker. Jag följde 650 av dem och sa sedan nej, så då skrek han i några timmar medan jag fantiserade om att skola in barnen på en dag och gå hem och bara sitta ner, eller äta min jävla lunch ifred.

Och då låter jag bli att nämna jättepaketet ägg tvåan hällde ut på golvet i samma veva som ettan absolut var tvungen att hämta dockvagnen ute samtidigt som han behövde vråla sig hes över att solen lyste honom i ögonen.


/My

Love of boobs

Vi går upp och ska krypa isäng. Han ler stort och ju närmre jag kommer till att ta av mig tröja och BH desto större blir hans leende. Till slut småhoppar han där han sitter, sträcker ut armarna och säger "komma". När hans händer når mina bröst slutar han att hoppa och så myser han istället. Vi har inte ammat på mer än fyra månader.


Det känns inte alls konstigt. Han har sin napp och önskar ha sina händer och/eller sitt ansikte mot min hud, mina bröst. För bara en sekund sedan i vår livstid ammade han, för att vi slutat har inte hans behov av närhet och trygghet minskat. Det mina bröst står för. Dagtid bryr han sig inte ett dugg om dem, somnar vi ihop (de få gånger han tillåts sova dagtid) önskar han inga bröst. Har jag tröja på mig är han inte heller intresserad men det har hänt att han bett mig ta av kläderna. Nattas han av pappa ligger han hud mot hud även med honom, efter önskemål. Tvåan är sådan, en hud mot hud-person.

Komma och kramas är ord han brukar mest, bortsett från att säga mamma 450 gånger/minut. Han är kramgod helt enkelt och vill han kramas med mina bröst lite till så får han.

/My