Pseudomamman

Gräsklipparkärlek
Ettan pratar ihjäl mig om gräs, gräsklippare, farfar och farmor. Det märks tydligt att det är tid och engagemang som ger den trygghet och närhet mina barn behöver. Farmor och farfar är mer än engagerade människor och mina barn är trygga där, liksom jag är trygg med att barnen är där.

Barn förstår inte blodsband och i min värld har inte en mormor, morfar, farmor eller farfar rätt till ett barn bara därför. Inte heller en mor eller far. Vi arbetar för våra barns trygghet liksom jag anser att även andra som vill vara i våra barns liv så ska göra. Det handlar om respekt och barnens farmor och farfar är noga med just den biten, vilket märks på mina barns beteende kring sina farföräldrar.

Ettans stora idol är farfar och farfar är en individ som tar sig tid med min etta. Ettan är med i trädgården, klipper buskar, rensar rabatter, flisar grenar, klipper gräsmattan, tvättar bilar och så vidare och så vidare. Tvåans kärlek är farmor, mest troligt för att ettan "tar" farfar. Farmor, liksom farfar, ger barnen tid. Det är matlagning, städ, tvätt, lekparker, bakning och så vidare. Hos farmor och farfar är barnen aldrig i vägen utan alltid delaktiga. Vi har samma syn på barn här hemma. Det är så vi upplever att man lär sig, om man får vara med på samma villkor som alla andra.


Dockvagnen agerar gräsklippare.

Farfar och farmor lägger åtskilliga timmar i veckan på sina barnbarn. Leker, kramas och gör hushållssysslor. Farfar promenerar runt runt runt sin gräsmatta med gräsklipparen så att ettan får leka att han klipper. Ibland startas även gräsklipparen så att ettan får klippa på riktigt. Här hemma tas gräsklipparen fram på morgonen och ettan pillar, låtsas-startar den, knuffar den fram och tillbaka och pratar utan stopp om hur han klipper och hur farfar brukar klippa. Han frågar när farfar är ledig nästa gång och om inte farfar kommer snart. Jag har ljugit om att jag inte kan starta gräsklipparen, på så sätt kommer jag undan att behöva klippa gräsmattan flera gånger per dag. Och när farfar och farmor väl kommer är vi luft för våra barn...


Jag hade svårt för att släppa ifrån mig min etta förut. Se hur han kunde känna sådan glädje och sådan kärlek för andra. Det handlade om min otrygga anknytning till honom, min känsla av att vara otillräcklig. Det handlade också om att ettan har en personlighet som gör att han behöver tid på sig för att bli trygg, att vi som föräldrar valt att hörsamma hans behov och därför inte släppa honom före han var redo. Idag finns ingen sådan osäkerhet kvar hos mig. Idag, i och med att även ettan är redo (och har varit ett bra tag nu), ser jag bara fördelarna med att mina barn har sin farmor och farfar så nära och att dessa människor är så involverade i mina barns liv att mitt talande barn väljer att prata om sin farmor och farfar flera gånger per dygn. Mitt icke talande barn springer och kastar sig i famnen på sin farmor och farfar när han ser dem. Det är häftigt. Det är stort. Det är mina barns utveckling, mina barns egna val av människor runt sig.

/My
Anonym

Du är så klok!

Svar: Åh! Tack! Känns skönt att höra när en känner sig allt annat än klok :) Kramar
My

Anonym

Jag känner att jag håller med dig i allt här och skulle gärna vilja höra dina tankar om hur man ska göra när farfar och farmor istället inte visar respekt. När dom inte kan acceptera våra regler, tider, barnuppfostran mm. När man inte delar samma syn på att barn skall bli sedda, respekterade och skall få den närhet dom behöver. Saker som är viktiga i mina ögon är inget dom bryr sig om överhuvudtaget. Ledsen blir man! Vill höra din syn på en sådan situation, vad gör man?

Svar: Vet du. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra. Jag hade förmodligen inte tillåtit farmor och farfar speciellt mkt tid med mitt barn och bett min sambo förklara varför. Om inte sambo finns hade jag förklarat det själv. Jag förstår att det är ledsamt, en vill ju att ens barn ska ha en fin relation med alla runt en. En vill ju att ens barn ska vara trygga tillsammans med sina nära och kära. Det är ju drömmen. Men ah. Jag hade minskat tiden för farföräldrarna med mina barn, förmodligen inte någonsin lämnat mina barn ensamma med sin farmor och farfar och jag hade sett till att förklara varför det blir så. Barn blir så småningom stora och kan välja mer själva vart och när och hur mkt de vill vara. Förmodligen kommer det även att märkas på barnens intresse av sina farföräldrar så småningom. Usch, önskar att jag hade bra svar och önskar att jag något kunnat göra!! Styrkekramar!! <3
My

Anonym

Jag känner att jag håller med dig i allt här och skulle gärna vilja höra dina tankar om hur man ska göra när farfar och farmor istället inte visar respekt. När dom inte kan acceptera våra regler, tider, barnuppfostran mm. När man inte delar samma syn på att barn skall bli sedda, respekterade och skall få den närhet dom behöver. Saker som är viktiga i mina ögon är inget dom bryr sig om överhuvudtaget. Ledsen blir man! Vill höra din syn på en sådan situation, vad gör man?

Anonym

Åh jag hade missat att du svarat på min fråga! Tack för att du svarade och tro mig, det där var ett behövligt svar. Jag har många kompisar med barn men ingen som egentligen har samma syn på hur viktigt det är att barn skall bli respekterade! Jag ger allt för mitt barn och ser alltid hans behov före mina. Jag tänkte att du skulle förstå mig och det var så skönt att läsa ett vettigt svar. Dom får träffa honom sällan. Det kan gå en eller 2 månader, tyvärr vågar inte sambon berätta varför men jag har pratat med hans syster så hon förstår läget. Det känns skönt att få medhåll istället för att få höra att nej dom har väl rätt att få träffa sitt barn barn ändå. Sen vill jag inte lämna honom själv med dom någonsin precis som du skrev. Det här är ett stort problem som fått mig att gråta massor. Jobbigaste är att dom inte accepterar ett nej, det spelar ingen roll vad vi säger. Ständigt tjat blir det trotts att vi sagt nej. Jag är så glad för ditt svar! Så TACK, verkligen💕

Svar: Jag förstår inte hur man kan resonera att någon alls har "rätt till ett barn" så som att barnet är en ägodel/accessoar man kan skicka runt när man känner för att ha den/äga den. Av mig får du aldrig sådana svar. Så länge du har din sambo på din sida och ni kan prata om det på ett vettigt sätt så kör på din magkänsla. Man har ingen "rätt" till några barn, barn förtjänar man. Tids nog, ju äldre ditt barn blir, desto mer kommer även farmor och farfar förstå det är min gissning. Du har rätt, resten har fel! Så du vet! :) Kramar
My

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress