Gräsklipparkärlek

Ettan pratar ihjäl mig om gräs, gräsklippare, farfar och farmor. Det märks tydligt att det är tid och engagemang som ger den trygghet och närhet mina barn behöver. Farmor och farfar är mer än engagerade människor och mina barn är trygga där, liksom jag är trygg med att barnen är där.

Barn förstår inte blodsband och i min värld har inte en mormor, morfar, farmor eller farfar rätt till ett barn bara därför. Inte heller en mor eller far. Vi arbetar för våra barns trygghet liksom jag anser att även andra som vill vara i våra barns liv så ska göra. Det handlar om respekt och barnens farmor och farfar är noga med just den biten, vilket märks på mina barns beteende kring sina farföräldrar.

Ettans stora idol är farfar och farfar är en individ som tar sig tid med min etta. Ettan är med i trädgården, klipper buskar, rensar rabatter, flisar grenar, klipper gräsmattan, tvättar bilar och så vidare och så vidare. Tvåans kärlek är farmor, mest troligt för att ettan "tar" farfar. Farmor, liksom farfar, ger barnen tid. Det är matlagning, städ, tvätt, lekparker, bakning och så vidare. Hos farmor och farfar är barnen aldrig i vägen utan alltid delaktiga. Vi har samma syn på barn här hemma. Det är så vi upplever att man lär sig, om man får vara med på samma villkor som alla andra.


Dockvagnen agerar gräsklippare.

Farfar och farmor lägger åtskilliga timmar i veckan på sina barnbarn. Leker, kramas och gör hushållssysslor. Farfar promenerar runt runt runt sin gräsmatta med gräsklipparen så att ettan får leka att han klipper. Ibland startas även gräsklipparen så att ettan får klippa på riktigt. Här hemma tas gräsklipparen fram på morgonen och ettan pillar, låtsas-startar den, knuffar den fram och tillbaka och pratar utan stopp om hur han klipper och hur farfar brukar klippa. Han frågar när farfar är ledig nästa gång och om inte farfar kommer snart. Jag har ljugit om att jag inte kan starta gräsklipparen, på så sätt kommer jag undan att behöva klippa gräsmattan flera gånger per dag. Och när farfar och farmor väl kommer är vi luft för våra barn...


Jag hade svårt för att släppa ifrån mig min etta förut. Se hur han kunde känna sådan glädje och sådan kärlek för andra. Det handlade om min otrygga anknytning till honom, min känsla av att vara otillräcklig. Det handlade också om att ettan har en personlighet som gör att han behöver tid på sig för att bli trygg, att vi som föräldrar valt att hörsamma hans behov och därför inte släppa honom före han var redo. Idag finns ingen sådan osäkerhet kvar hos mig. Idag, i och med att även ettan är redo (och har varit ett bra tag nu), ser jag bara fördelarna med att mina barn har sin farmor och farfar så nära och att dessa människor är så involverade i mina barns liv att mitt talande barn väljer att prata om sin farmor och farfar flera gånger per dygn. Mitt icke talande barn springer och kastar sig i famnen på sin farmor och farfar när han ser dem. Det är häftigt. Det är stort. Det är mina barns utveckling, mina barns egna val av människor runt sig.

/My

Fast i hemmet

Magen agerar ut, med betoning på ut. Att lämna hemmet är inget jag varken kan eller vill men smärtan är i alla fall dämpad. Idag återgick sambon till jobb, imorgon hade annars blivit sjunde dagen VAB och jag orkar inte tala mer med sjukvården, just nu. Vi gör det bästa av dagen jag och mina små.


Morgonen började i djupa samtal med min etta. Konversationen handlade om vår och farfars gräsklippare men det var mysigt att vara närvarande förälder igen. Det är ett tag sedan nu. Sedan nio har vi varit ute. Jag kör på minsta möjliga motstånd som föräldrastil just nu och gör det alla ber om. Mina barn sköter sig dock ganska bra själva väl ute och jag har mestadels suttit på en filt i solen och tittat på medan ettan och tvåan lekt, både ihop och isär. Njutningsfullt.


Jag har "låst in" barnen på vår bakgård så att jag nu när jag ingen kraft har (gått ner två kilo sedan i torsdags) slipper springa så fort nåt barn försvinner ur sikte. Vi bor annars väldigt bra till vid en vändplats med lite trafik men ändå, det räcker med en bil och en förare som inte ser. Kraven är låga. Nya blöjor och mat till barnen, that's it. Det klarar man bara man kan stå upp.


Nu är förhoppningen att båda somnar över lite lunch-vila så att jag får sitta ifred helt en stund! Den stora hotar dock med öppna ögon...

/My

Det känns lite knöligt

Ingenting fel på mig säger sjukvården. Trots det vrider sig magsäcken 14 varv vid måltider och den molande smärtan är konstant närvarande, ibland ökande och ibland sjunkande. Kanske det är min diastas (glipan mellan magmusklerna)? Kanske det är någon allergi/överkänslighet? Kanske det är psykiskt? Vi säger IBS.


Den största av alla slaskdiagnoser någonsin. IBS innebär, i praktiken, att min smärta och mina problem är äkta men sjukvården hittar inga fel på mig och därmed får jag fortsätta leta själv. Vi har i alla fall uteslutit gastrit/synlig cancer från magsäck och stenar från galla. I desperation har jag nu börjat med mina antidepressiva, tänker att är det bara i min hjärna jag har så ont i magen att jag inte får i mig mat så kanske pillerna hjälper. Tvåan har inte klagat på amningsstoppet alls, det blev naturligt när jag inte funnits där i veckan och min sambo nattar. Vidare fortsätter jag äta magsyrehämmare, för skydd. Sen? Vet inte.

Gluten, laktos, vete, socker, fruktos...? Stress? Tankar? Irritationen på de nya grannarna som beskurit vår Lönn utan att fråga (och Lönn beskär man INTE sommartid/vid värme). Blir ett besök dit imorrn. Psyket? Är det bara det som spökar. Avslappningsövningar? Mer barnfri tid? Återgå till jobb? Skola in? Sova bättre? Sluta plugga? Lägga ner Internet?

Frågorna är i alla fall fler än svaren!

/My