Starten

141228
 
Jag har en bakgrund med förlossningsdepression, det är en viktig del av min bakgrund och den speglar hur jag är som förälder idag. Jag är också mer av en nära förälder än en auktoritär förälder men upptäcker sakta men säkert att det var lättare att vara den jag vill vara med bara ett barn. Ambitionerna och grundtanken är där, men det fungerar inte alltid - så som resten av livet.  Jag är förskolekritisk, alltså inte gentemot förskolan i sig utan gentemot myten om att barn behöver förskolan. Jag är också starkt kritisk mot de råd många föräldrar får idag, om amning, samsovning, sömnträning (vilket jag starkt sätter mig emot och kallar barnmisshandel) samt annat inom samma ämnen. Jag fick alla råd, råd som inte bara gjorde mig mer förvirrad men som också höll på att förstöra min anknytning till ettan samt min önskan om att amma. Ettan, som då är ett överlevarbarn, slutade nämligen aldrig att skrika när jag råddes att låta hen ligga, lära hen att sova ensam. Ettan behövde amma så mycket som hen gjorde. Ettan behandlar man alltså inte så som vi ofta råds att behandla barn, ettan är inget "vanligt" barn. Jag skriver för att jag själv saknar en sådan här plats, en plats där allt inte är fantastiskt när man fått barn. En plats där föräldern gör fel, erkänner felen, förklarar felen och försöker bättra sig - men gör fel igen. Överallt annars en tittar är allt så vackert. Jag tror inte på det. Jag behöver inte det.
 
170530
 
Gör en omstart och flyttar tillbaka hit.
 
/My