Nio år av plåga

Jag fick för mig att läsa mina dagböcker. Jag började skriva 1994 och slutade väl 2004, då blev det nog mer sporadiskt skrivande någonstans jag inte vet. Jag har i alla fall skrivit sedan jag kunde skriva. Det är ingen lycklig läsning... Det är föräldrar som bara bråkar, som skiljer sig och tar ihop det och separerar igen. Det är en far som sviker och en mor som använder hårda ord. Det är en kille som senare blir sambo som är otrogen, som berättar hur värdelös jag är på alla sätt och som fullkomligt stampar ner mig till en blöt värdelös fläck på marken. Detta efter att han sett till att jag inte har några vänner kvar. Efter att han fysiskt gett sig på mig. Det är ett barn som tappar fotfästet och som saknar vuxna runt sig. En ung kvinna som blir behandlad som skräp av den enda hon har kvar, som får veta att hon är för fet och ful och för fel för att tycka om. Killen älskar henne men han kan inte vara med henne, ta i henne, för hon är för äcklig och ful. Hon var inte sådär fet när dom blev tillsammans men oavsett är gon ändå inte "hans typ av tjej" så han måste ju få träffa andra... Och hon går med på det. Hon var ett barn när han slog klorna i henne och hon kan inte ta sig loss nu.

2007 blev jag gravid med honom och det bara slog mig så jävla hårt att ett barn med honom skulle fjättra mig för alltid. Aldrig. Ett barn ska inte ha en sån pappa heller. En man som lägger så mycket tid på att bryta ner och förstöra en annan människa är fan i mig inget ämne för en far. Jag lämnade, hand i hand med den som stod mig närmast då gick jag. Han jagade. Herregud. Inbrott i min lägenhet, förstörd cykel, han tog sig in på min dator och skrev meddelanden till mina vänner på Facebook för att smutskasta mig, dom var många... Han ringde mina vänner mitt i natten, kastade sten på fönster, bröt sönder min telefon, slog sönder dörrar i mitt trapphus och hindrade mig från att gå hem... Han tyckte faktiskt att han ägde mig. Så var det. Och jag... Jag trodde att jag behövde ha honom nära för att kunna skydda mig mot nästa slag. 2009 klippte jag helt, då hade han nästan kostat mig den relation jag har nu. Det var han inte värd.

Han har barn nu med en annan tjej, så mycket vet jag. Det är 9 år sedan men jag är fortfarande rädd. Det är vad han har gjort mot mig. Jag har skyddat nummer men inte skyddad adress. Tänk om han en dag står utanför. Så psykiskt misshandlad blev jag att jag 9 år senare fortfarande oroar mig för att han ska dyka upp och bara uttala några ord och sen rasera hela min värld, igen. Jag har bara kommit till 2001 men är inte helt klar med om jag ska läsa vidare eller inte. Jag har bara nått till första gången han fysiskt gav sig på mig och bara varit otrogen två gånger. Det är inget...

Mina barn leker

Mina barn har ENORM fantasi. Ja det kanske alla barn har men när jag hör vänner och bekanta beskriva hur de behöver aktivera och stimulera sina barn som "har tråkigt" när de är hemma känner jag absolut inte igen mig. Vad jag kan behöva göra för att bryta idiotiska påhitt pga uttråkade (typ slagsmål och klättrar på väggarna) är att klä på dom och skicka ut dom, i övrigt är jag oerhört icke inblandad i mina barns stimulerande av sina sinnen.

Just nu leker dom mycket affär. Dom bygger upp en kassa i sitt IKEA-kök som är vänt utåt i rummet och fungerar som kiosk/affär/restaurang och så säljer dom saker där. Dom har en gammal Internetdosa till banken som kortläsare (betalkort) och mitt externa batteri (laddningsmojäng till telefonen - minns ej namnet) som scanner i affären (den lyser när man trycker på en knapp). Dom har gjort pengar tillsammans med yours truly av kartonger och papper och så har dom en gammal plåtburk som kassa, utöver treans Fischer Price-kassa. Betalkorten är gamla busskort och ett av mina gamla körkort måste man visa om man ska hämta ut paket på posten, ja dom har en posthanteringen också.

(null)

Här för någon dag sedan bad ettan om att få behålla det kvitto vi fick när vi handlade och ptja, såklart fick han det. När vi insåg att han använde det i sin lek samlade vi på oss fler kvitton och gav honom. Idag bad tvåan mig om kölapparna till posten på ICA MAXI, den anställde i kundtjänsten hörde honom och erbjöd oss hela burken med använda kölappar vilket tvåan självklart tog emot. Dom har inte hunnit leka ännu men jag skulle gissa att vi imorgon har en helt fungerande posthanteringen hemma hos oss i det redan existerande köpcentrumet.

Utöver att skapa vuxenytor i sitt rum för lek är det mycket rollspel som pågår. Dom har äntligen börjat tycka om att klä ut sig så jag möter på tomtar, ballerinor, brandmän, spiderman, sjörövare och häxor varje dag. I en låda med begagnade kläder som vi fick av en vän låg massor med utklädnadssaker så jag skapade dom en liten låda i deras hylla och den går till min glädje varm. Biblioteket har också blivit en favoritplats och vi lånar på oss en 5-6 böcker och så åker vi fram och tillbaka för att återlämna och låna nya, barnen har egna lånekort. Dom läser massor (och vi läser minst en bok per kväll för barnen och har så gjort sedan ettan var drygt 1,5 år gammal).

Jag vill ju tro att mina barn har stor fantasi och aldrig behöver min eller deras fars, eller någon annan vuxens, inblandning för lek pga att vi just aldrig lägger oss i. Vi är liksom för lata för att leka jämt, om än deras far mer än gärna leker jaga-lekar och tittut. Är vi med och leker så är det barnens lek vi leker, vi styr den aldrig utan följer bara med. Jag hatar att leka men jag ÄLSKAR sättet dom leker på och att lyssna på dom medan jag gör annat är min absoluta favoritsysselsättning här hemma.

/My

The evil one

Jag och la sambo borde aldrig ha avlat! Ettan är på ett sjuhelvetes humör. Han skriker, stampar, kallar oss dumma, kastar saker, retas, slåss, bråkar och är allmänt en psykopat. Alltså han SKITER i vem han gör illa på vägen, HAN ska fram - psykopat!

På min snart femårings preteen beteende har vi trean som är åt helvete för lik tvåan. Hon skriker mest hela dagarna pga får inte som hon vill. Hon ligger på golvet och sparkar och slår. Hon ska inte åka vagn, ska inte gå, ska inte bli buren, ska inte stå, ska inte sitta, ska inte ligga. Sitter hon i vår typ 9-sits-soffa och någon sätter sig i grannkommunen på sin soffa skriker hon (TJUTER) rakt ut för att jag antar att soffan, och alla soffor på planeten, är hennes..?

Trean slåss om leksaker, om badbaljan, om tandborstar och om rummen i huset. Hon ska ha ALLAS bestick vid matbordet, river och sliter och skriker. Hon spottar mat på golven och klättrar runt över bordet och blir kränktare än mannen som ska skälla ut mig efter noter (se tidigare inlägg) när hon blir tillsagd att sitta ner. Hon ska konstant ringa farmor på FaceTime och svarar farmor ska hon prompt lägga på, och detta pågår forevah! Säger jag nej = mistlur. Barnet skriker fortfarande så högt att det knastrar i mina öron.

Mellan ettan och trean existerar ju då tvåan. Barnet som ska göra allt men som inget kan. Barnet som säger en jävla massa men inte gör sig förstådd. Han som efter 628363826339 gången ombedd att ta på sina skor kravlar runt på golvet sur pga inte har några skor på sig när jag meddelar ATT DÅ BLIR DU FAN I MIG UTAN SKOR NÄR VI GÅR NUUUUUUUUUUU!!!

Jag behöver sova i all fall en natt för att orka med denna skit... FUCK faser!

/My