Pseudomamman

Ännu en vagn
Vi ska ut på tur och jag tänker då icke ta med mig min Kronan Sulky/S. Den är svart och köptes sprillans ny i april och i Mexico skiner mer sol än den tål, dessutom behandlar de flesta flygbolag barnvagnar som prutt.

(null)

För 200kr kom vagn, enligt bloggen, 31 hem (men det är 33-34 då det utöver detta också passerat en brun och en blå Brio Go varav den blå står hos farmor och farfar). En Chicco Liteway och jag vet ungefär ingenting om den. Det är min sambo som tagit hem den och han frågade inte om ålder på den. Oavsett är den All Black och enligt Google kom den 2013, så den är ju max så gammal. Jag läste nåt om att bygeln kom till 2015 men hittar den också som tillbehör så... Utifrån den går inget att säga egentligen, tror jag. Nyare modeller verkar ha en solkeps på suffletten, och nåt titthål. Det saknar denna.

Suffletten är riktigt trött men allt fungerar som den ska (och värmer jag bågarna kan jag sannolikt tighta till den, men får se om jag orkar). Det absolut viktigaste för oss var en liten vagn vi kan skita i som har fullt liggläge, alla de egenskaperna har denna vagn. Mindre finns såklart, men vi behöver ingen vagn till Gaten - den ska checkas in och förhoppningsvis hålla fram till Mexico. Om den sedan håller hela vägen hem kommer den att bo i går bil. På så sätt slipper min Kronan åka in och ut ur den. Den behövs enbart pga treans sannolika sömnbehov dagtid även i februari när vi åker, och för att hon ändå har rätt korta ben. Hade hon inte sovit dagtid hade jag inte planerat att ta med någon alls. Vår vagntid är egentligen slut!

(null)

Liksom alla vagnar som passerar här fick den en renovering. Smörjande av alla rörliga delar (hjulen snurrade knappt när den kom men är nu som nya). Uppfräschning av alla plastdetaljer och en sväng i tvättmaskinen! Trean är eld och lågor över en helt ny vagn, likaså ettan som alltid varit intresserad och hjälpt mig renovera vagnarna som passerat. Vi får se vilken vagn det blir som får följa med ut nästa gång. Barnen bestämmer!

/My, inte alls olycklig över en ny leksak

Att vårda relationer
När jag blev sjuk när mitt första barn föddes blev det extremt viktigt för mig att vårda mina relationer, men inte alla relationer. Jag hade varken ork, fokus eller tid att ge någon annan än mitt barn och min sambo. Mitt barn i första hand. Jag har ju sedan dess aldrig varit en "bra" mamma ur den aspekten att det kommit naturligt för mig. Varken för tvåan eller trean har det bara smidigt flutit på utan  jag har verkligen fått lägga tid och energi till jag blivit utmattad på att vårda min relation till mina barn. Att då finnas där för andra har fått stå tillbaka.

Det är ju egentligen naturligt att mina barn kommer i första hand, min sambo i andra och mina vänner i tredje. Det förstår också mina vänner. Dessutom har inte jag en uppsjö av vänner utan jag har ett fåtal som är nära, och nåt som är bra med nära vänner är att de kan vänta. De fattar. De finns kvar. Mitt liv går ju dessutom i 190km/h just nu. Målet är att trean ska vara hemma, att de stora inte ska behöva vara i förskolan mer än nödvändigt och att vi ska må bra - min kärna och jag. Jag har dock sedan en tid tillbaka varit redo att vidga min kärna, största problemet nu är tiden. Jag tränar, jag har alltid barnen, la sambo och jag är inte lediga ihop så ofta. Den här veckan exempelvis är vi bara lediga idag och igår och hela dagarna är fullspäckade med saker så vi knappt ser varandra. Vi behöver handla, vi behöver städa, vi behöver ta itu med saker med vår inneboende... Jag behöver ta itu med vänskapsrelationer. Han också. Det är fan svårt när det varken finns emotionell eller fysisk plats kvar för andra relationer än ens barn och hushåll liksom.

Jag har dragit mig undan folk länge. Så är det. I snart sex år har jag hållt mig hemma både känslomässigt och fysiskt. Jag har inte orkat, inte heller kunnat. Dels VILL jag ju vara en bra vän och har väl hellre gömt mig än lyssnat halvdant och varit dålig... Jag vill lyssna och förstå vad mina vänner säger, minnas det och komma med feedback. Jag har inte kunnat det. Jag kan knappt idag. Det är bara det att en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv har fått en cancerdiagnos så det är fan bara att steppa upp nu. Det är lite dags att lägga korten på bordet och ba; "Hörrö jag suger på det här men jag vill. Jag ska försöka. Jag är här fastän jag är långt borta på samma gång." Livet NU är ju aldrig så viktigt som när det hotas och en cancerdiagnos är onekligen ett direkt hot - för den som drabbas och för oss som älskar den drabbade.

Ja men visst är det ju hemskt att det först är vid en sådan här sak en anser en individ vara viktig. Men det är ju inte riktigt så litet det här. Alla mina personer är viktiga för mig. Varenda en. Om jag fått bestämma hade jag dagligen haft kontakt med alla och flera gånger i veckan träffat vänner! Att dock GÖRA detta, eller ens förvänta sig det av mig, vore skadligt. Jag har mitt bagage. Mina diagnoser. Bland annat är jag tre av fyra veckor i månaden, i princip, helt ointresserad av att leva. Initiativlös, trött, ångestladdad och rädd. Varje gång denna period kommer kan jag inte göra mer än försöka hålla ihop för mina barns skull. Ja och så har jag ju i några års tid också kämpat med en förlossningsdepression och allt vad den inneburit, och så sviterna efter den. Utöver det har jag tre barn en bara inte trollar bort, och en sambo som också vill vårda sina relationer utöver heltidsjobb och hem och hushåll. En måste också fördela tid relativt jämt (och just nu äter min träning rätt mycket av min tid). Och många av mina nära har ju sitt i sina liv, allt från resor till barn till träning till skola... Att matcha detta så som en matchade sina singelliv förr är inte så jäkla lätt ska ni veta!

I handling känns det dock som att min vän plötsligt blivit viktig enbart pga sin diagnos, och jag fattar att det också kan se ut så. Eventuellt också kännas så. Jag kan inte göra någonting åt det. Här är jag med mina fel och brister liksom. Här är jag och gör det bästa jag kan, och har kämpat med näsan precis ovanför vattenytan i åratal. Här är jag och vill finnas där, fastän jag inte riktigt kan. Och där är min vän ståendes inför ett enormt hinder och en enorm mental och fysisk förändring. Herregud så jag önskar att hon ska bli frisk och herregud så jag önskar att saker varit annorlunda - för oss båda! Men vet ni? Jag kan inte vårda relationer mer än såhär just nu - det är fortfarande min relation till barnen först, min relation till sambon sen och sist men inte minst min relation till mina vänner. Vännen med cancer, som på inget sätt ÄR sin cancer, har "bara" hamnat först bland dem ett tag...  Trean är två år - det är då livet återvänder! Och livet - jag är redo! Jag har skaffat piller som ska mota livsledan vid grinden. Nu är det nog. Jag vill mer än detta!

Och cancer. Du ska veta att jag hatar dig!

En tvååring och två döva
En sekund har hon hunnit vara två år och redan har hon beslutat om att föra krig mot allt och alla. Likt en diktator äger hon allt och Gud nåde den som rör sig utan hennes tillåtelse. Och som hon skriker...

Och så de två andra... Scenario:

Vi är ensamma. Pappan är ute på egentid (och har faktiskt inte en enda gång hört av sig - kul kille). Barnen ska sova med mig. Vi läser bok. Jag ber dem sedan lägga sig och ligga stilla för en del av treans ha-och-skrik-beteende beror på att hon är helt galet trött. De ligger inte stilla. De vet att det är en regel för att få vara i min säng. Jag säger återigen åt dem att ligga stilla och vara tysta, jag förklarar att om detta inte görs måste storbarnen lämna sängen. Tvåan armbågar trean i huvudet gång på gång på gång. Totalt fem gånger säger jag åt dem. Den femte är det dags att gå. Vad gör ettan då? Jo, han vägrar gå. ALLTSÅ ÄR DET YTTERLIGARE EN GREJ HAN SKITER I ATT LYSSNA PÅ!!

Well. Lite proppar flög hos mig och slutligen gick han. Han fick välja mellan att självmant gå eller bäras bort. Han gick. Gråtandes. Meddelade att jag är "dum". Jag frågade om det inte var lite dummare ändå att totalt sex gånger skita i vad jag sagt trots att jag förklarat att de skulle behöva gå om det inte gjordes som jag sa... Han svarade inte. Jag tycker i alla fall det. Nästa gång kanske de faktiskt ligger stilla så vi kan sova ihop igen. Men tveksamt. Det är liksom samma visa varje gång...

(null)

Jag tycker att det är sjukt svårt. Egentligen vill jag ju ha alla barn i min säng. Egentligen. Men jag kan inte låta de stora hålla trean vaken bara pga bus... Framför allt inte när hon förvandlas till ett riktigt monster hela dagarna när hon inte får sova (och då har hon ändå sovit två timmar idag). Jag orkar liksom inte ha konflikter med en tvååring konstant om de kan avlösas med att alla får ordentligt med sömn. Grabbarna kan ju hålla på och stöka i timmar. Men det är så sjukt trist att skicka iväg dem. Jag är inte all for att vara konsekvent hela tiden, ibland säger man asdumma saker som man faktiskt inte kan, eller bör, genomföra "bara för att". De visste dealen långt innan de skickades iväg - jag var alltså inte konsekvent när jag sa "nästa gång får ni gå...". De fick fler chanser på sig. Jag lackade helt enkelt. Totalt. Och nu ångrar jag mig...... Men jag hoppas att det nästa gång går bättre. 

Hoppet är det sista som lämnar en småbarnsförälder!

/My