Pseudomamman

Att amma ett stort barn
Vi ammar ju fortfarande min trea och jag. Varför? Jag har inget svar på den frågan. Det är för mig lite som att svara på varför jag andas eller kliver upp på morgonen. Det har liksom bara blivit så och är en naturlig del av vårt liv sedan snart 2,5 år tillbaka.

Vi ammar nu, sedan ankomst hem efter semestern, bara på morgonen och kvällen. Amningen är alltså nu och sedan ganska länge bara nåt vi gör när hon ska sova och eftersom hon i Sverige inte sover dagtid så blir det morgonmys och till kvällen. Skulle hon ramla och slå sig hemskt mycket skulle jag sannolikt erbjuda brösten också. Amningen är utan tvekan det absolut smidigaste sättet att trösta och lugna ett ammat barn på. Trean vill ju gärna amma oftare men jag begränsar det. Sannolikt pga normer i samhället, någon form av skam. Dessutom är jag rätt trött på att amma, faktiskt.

(null)
 
Vad tycker trean om att amma då? Jo hon säger att det är mysigt och att det smakar godis. Hon berättar att hon tycker om "bötten" (brösten) och att det är gott. När hon tar bröstet borrar hon ofta ner hela ansiktet i det och jag gissar att det luktar gott. Hon klämmer med sina händer, stryker på mig och klappar. Lite som en mysig ritual. Och hela hennes lilla kropp slappnar av. Hon säger att det är mjölk som kommer och berättar också när den är slut, då byter hon gärna sidan och istället för att som spädbarn hysteriskt skrika för att visa på sidbyte så säger hon "andra sidan nu".

Visst ber hon om och blir ledsen när jag nekar henne brösten även på tider jag inte vill amma. Visst känns det konstigt att neka henne nåt så basalt som att amma men det är inte längre något livsviktigt för hennes direkta överlevnad och hon ska också lära sig nej, att respektera andras vilja. Och det är min kropp. Det viktigaste jag kan lära henne i livet är att lyssna på när någon annan säger nej eftersom det samtidigt visar henne att hon har rätt att säga nej och att hon ska bli lyssnad på.

I år kommer det att bli ett amningsavslut liksom hon också kommer att sluta med blöja. Jag har redan börjat byta ut det mysiga i amningen med att vi kan kramas istället och ibland säger hon själv "klama itället" när jag nekar amningen och så kryper hon upp i min famn och kramas. En sak med tvååringar är ju att de trots jäkligt arga jämt också är jäkligt kramiga jämt. Det är väl evolutionärt skapat så för annars hade vi ju lätt övergett våra barn som tvååringar... Biologil är fiffig minsann!

/My