Vitt vitt vitt. Eller bajs?

Åh du käre barnfria människa. Planerar du att renovera hemma? Planerar du också att skaffa barn en dag? Då vill jag tipsa om att inte göra som oss. Ha inte vitt!


Det är kanske inne, modernt och snyggt just nu det här vita. Hemmet ska se ut som en steril operationssal med helst lite detaljer i någon metall! Jättefint och sådär. Till barn börjar existera. Allt vi har som är vitt ser vitt ut på håll. Gör sig fantastiskt bra på bilder. Att komma nära däremot... Helt annan femma.

Är det inte brunt så är det svart så är det rött och så lite färgpennor. Bästa meningen jag sagt på några månader är "ja och så det du ser som är brunt på väggen där inne (toaletten) det är inte bajs utan choklad och ketchup". Ni kanske inte vet det men ketchup som suttit sedan kritaperioden blir brun i färgen! Jag ser hellre att folk vet det än funderar på om det var bajs eller inte.

Vi målade vår trappa vit och la svart/grå matta på stegen. INGET är vitt längre. Inget alls. Förutom trappstegen där bomull från bomullsförpackningen som tvåan roade sig med att riva ut sitter fast. Alla vita detaljer runt fönstrena är fulla av brungula handavtryck. Jag tror att det är nåt utifrån dom smetat ut där. Eller ketchup as usual. Eller choklad. 14 fönster. Säkert flera ton ketchup och choklad.

Allt renoverades ju för fem år sedan. Om 10 år till är trean 11 år (ska bli). DÅ kanske vi kan köra det vita och sterila, men då är det väl inne med den bruna skiten som redan satt här original från 70-talet igen. Well, well. Det är ett levande hem i alla fall och vi var då inte så korkade att vi valde vita möbler i alla fall!! HAHAHA på dig som har det!!!!

/My

Min 3,5-åring

Ett unikum av denna värld. Han är svår att beskriva min tvåa men en kan i alla fall säga som så att han inte riktgt befinner sig på samma planet som oss andra...


I affären. Jag säger att vi ska gå hitåt, han går ditåt och försvinner. Inte för att medvetet göra tvärtom utan för att han bara lallar runt. Som ett UFO. Han varken hör eller ser, eller lyssnar. 

Hemma. Vi säger att han ska gå och tvätta händerna på toaletten. På vägen dit glömmer han bort vart han skulle och går in i gäst-/datorrummet istället. Väl inne på toaletten, efter en del guidning, hör vi hur han grejar runt men aldrig spolar vatten. Plötsligt kommer han ut spritt språngande näck. Vad hände där inne kanske vi undrar. Han vet inte. Tvättade du händerna undrar vi vidare. Han minns inte... Han går tillbaka, efter lite guidning, och det enda som spolas i är toalettstolen. Han kommer ut, fortfarande naken. Tvättade du händerna nu då undrar vi. Nej. Han kissade lite istället. Tredje gången gillt då? Jajomen! NU tvättades händer!

Det här är ju gulligt egentligen. Han är så vilse i kolan att jag undrar om jag tappat honom på huvudet alldeles för många gånger när han var bebis. Och det är gulligt. Min lilla rymdvarelse. Men, det stora MEN:et, när detta skett varje dag sedan pojken började förstå instruktioner och man kanske, men bara kanske, verkligen just nu behöver att han LYSSNAR OCH GÖR VAD MAN SAGT är det mindre gölligöll. Han kan bara inte, helt enkelt. Han glömmer/förstår inte/lyssnar inte. Någonsin. Nånsin.

/Frustrerad mor till tre

Jo men den där ångesten

Jag skrev ju ett inlägg om min ångest efter arbetspass och sociala situationer men då det försvunnit är det svårt att hänvisa till, såklart. Jag får helt enkelt försöka sammanfatta utan.

 
Vad händer?
 
Jag är på jobbet, som exempel just nu då det är där jag utsätts mest för tillfället (snart startar öppna förskolan och allt sånt igen), och allt går bra. Det är trevligt och jag trivs och det är kul. Jag går hem...... Hjärnan startar; Missade jag nåt? Sa jag nåt som uppfattades fel? Tänk om dom inte förstod vad jag menade? Sårade jag någon? Vad sa jag egentligen? Läste jag rätt? Blev dosetten bra? Förstod jag läkaren korrekt?
 
Om då något hänt, vi säger att en av de jag vårdar uppvisar symtom på att bli dålig, så är denna nivå ÄN värre. Eftersom jag inte heller får svar direkt på vad som hände sen (när jag gått hem), varför och vad jag kunnat göra annorlunda pga är så långt mellan passen håller detta på i VECKOR. Det är nästan så att jag längtar efter att chefen ska ringa och ba "Du är körd. Du får inte jobba här mer för att du gjorde [valfritt scenario som skadat någon]". Då blir det klart så. Punkt helt enkelt. Inga mer funderingar. Jag kan liksom inte göra nåt för att göra rätt så att jag slipper eftersom min hjärna hittar minsta lilla grej att haka upp sig på.
 
Det handlar om fysiska smärtor i magen. Svårigheter att äta. Nedstämdhet. Oro. Andningsproblem. Mardrömmar och sömnlöshet. Huvudvärk. Spänningar. Jag måste hela tiden slåss med mig själv för att inte ringa och fråga ut kollegorna om saker, be dom dubbelkolla ordinationer och dosetter. Det är som att all tillit till min förmåga att göra fullkomligt enkla saker i mitt liv är som bortblåst, väl hemma. Efter sociala situationer utöver jobb vill jag ibland ringa upp och förklara mig. Liksom: "Du/Ni kanske missförstod mig när jag [valfri mening] men jag menade egentligen...". Situationen med jobb blir annorlunda för där pressar min hjärna mig på en annan nivå - jag kan inte bara övertala mig själv att "Skitsamma vad X tyckte, slappna av". Samma med vänner/människor jag bryr mig om. Eller människor som skrämmer mig, typ som jag känner mig underlägsen.
 
 
"Social ångest innebär att man är rädd för att hamna i situationer med andra människor där man riskerar att känna sig bortgjord eller granskad."
-LÄNK
 
Som sjuksköterska granskas man. Som vän vill jag inte bli bortgjord, eller såra.
 
 
Ibland försöker jag bara bestämma mig för att det som hänt har hänt. Jag kan inte påverka det längre. Har jag gjort nåt galet/sagt nåt dum/bedömt en situation fel ja då är det så helt enkelt. Jag har åtskilliga dagar och tillfällen uppskrivna i min telefon för att liksom få ur dom ur hjärnan. Glömma dom. Smärtan i magen stannar dock kvar, mardrömmarna, andningsproblemen, oron, huvudvärken och alla dygn utan ordentlig sömn.
 
Imorrn ska jag springa med hög musik rakt in i hjärnan. Ringer telefonen där chefen ska berätta att jag är körd pga [valfritt misstag] så gör den (det som snurrar just nu, om tre veckor är det vad pedagogen på öppna förskolan tycker). Men seriöst. HUR blir man fri sin hjärna?
 
/My
 
 
Jag inser, efter lite letande, att jag har gjort en del inlägg under samma ämne så startar en kategori för social ångest - HÄR. Kommer säkert fler inlägg under kategorin vartefter jag hittar dom. Inser att jag var enormt oroad inför skolstart samt jobbstart... Så den finns där och lurar.