Me too

Jag har gjort ett aktivt val. Jag har valt att aldrig misstro en kvinna som berättar att hon blivit utsatt för sexuella brott oavsett nivå. Jag börjar ofta min tanke med ett ifrågasättande, precis så som vi är indoktrinerade att tänka, men jag lyckas varenda gång med att slå bort tanken och istället tro. Jag vill stötta. För det suger.


Första gången jag blev utsatt för sexuella trakasserier  var nog när ett gäng barn skrek att jag skulle visa pattarna när jag promenerade från kvartersbutiken i området där jag bodde i då. Vi flyttade därifrån när jag var i nioårsåldern så vi snackar sjukt liten... Barnen var såklart killar/pojkar i grupp. Efter det är upplevelserna såkart ett virrvarr av händelser men hela skolgången är ju täckt av upprepade sexuella övergrepp; Killarna i klassen som klämde på en, drog i kläderna, knäppte upp BH:ar, klev in i omklädningsrum and so on... Aldrig att en vuxen sa ifrån. Nej det är sant, det hände faktiskt inte.

Som äldre, tonåring, visade två low life-snubbar kuken för mig. De bad om vägbeskrivning, blev hotfulla och drog sen fram sina könsorgan med hånfulla flin i ansiktet. Det polisanmäldes, snubbarna togs in, jag pekade ut dem och sen hamnade dem såklart i fängelse och... Nej. Skojade ba. Inte ett piss hände. Ord stod mot ord och såklart trodde rättsväsendet mer på dem än på mig.

Snubbe tryckte upp mig mot en vägg och stoppade ner sin tunga i min hals = min första kyss. Ögonen öppna hade han också. Sjukt oskön. Minns inte ens hans namn men jag var verkligen inte intresserad av att hångla med honom. Sen min relation då med mitt ex... Jesus vad saker jag ställt upp på som jag inte velat, för att få tyst på tjatet. För att inte bli lämnad/dumpad. För att bli omtyckt och accepterad. För att samhället berättar för mig att mitt värde är beroende av vad män tycker om mig.

MÄNGDEN övergrepp på krogen. HERRE JESUS! Händer under kjolar, händer på brösten, snubbar som pressar sig mot en, hot, ”kyssar” och tjat. Hot såklart när en tackar nej... På ett uteställe var det en smal smal gång till toaletterna där både män och kvinnor behövde gå - LIVSFARLIG plats. Jag valde ofta att inte kissa alls... Nåt av det mest respektlösa tafset var 2009 när jag följde med min nuvarande sambo på en födelsedagsfest på Patricia (ett uteställe i Stockholm). Nån tjejkompis till någon fyllde år. Hennes, alltså födelsedagsbarnets, sambo visar sitt gillande till mig tidigt. Jag ståendes hand i hand med min nuvarande sambo, NOLL intresse visandes gentemot denne röv till människa. Vi går på min inrådan. Födelsedagsbarnets sambo passerar oss och tafsar mig på röven. Jag borde ha ställt till med en scen men ville inte förstöra för tjejen som fyllde år - Ja, och så är jag ju lärd att ingen bryr sig ändå.

Och senast idag, tillsammans med mina tre barn, ”skojar” vit svensk man om min kropp och mitt sexuella kunnande utanför kiosken där vi köpt glass efter förskolan. Tidigare trakasserad pga snygg, smal, bystig och fräsch. Nu pga tjock, oduschad, trött och omejkad småbarnsmamma. En får liksom aldrig vara ifred. Mest sörjer jag dock att mina barn behövde höra. Allra mest sörjer jag dock att this, se ovan, är vad som väntar min dotter....

/My




”Gullemamma”

Ett av mina barn går ingenom en ganska tuff tid just nu. Det är mardrömmar och dödsångest och oro. Mycket stök på nätterna, mycket tankar om döden, tårar och separationsångest och tyngd. Men också massor av kärlek.


Jag är ”den bästa mamman” (tack för det mitt hjärta). Jag är en ”gullemamma” och en ”myspys-mamma”. Jag är väldigt icke ensam these days. Är det inte min snart ettåring som klättrar på mig så är det barnet med dödsångest. Vi sover alla fem i en stor hög i dubbelsängen numer. Alltså, ”sover”. Det är ett skämt liksom. Det är pussar och kramar och hudkontakt och närhet. Det är frågor, knäsittande och täta kontroller av att jag inte plötsligt försvunnit.

Jag håller i mig och försöker hålla ut. Ska jag vara ärlig minns jag själv hur orolig jag var över att min mamma och pappa skulle dö ifrån mig... Jag oroade mig över vår planet, att solen skulle äta upp oss. Nåt jag hört men såklart inte förstod. Jag var äldre än min oroade unge är, men han är också väldigt väl utvecklad i sitt känsloliv.

Jag vet liksom inte mer att göra än lyssna på honom... Ge honom tid och svara på hans behov. Jag ligger med ena armen under hans nacke, trean i min BH och den tredje ingen tätt inpå bakom ryggen. Ja, brodern som inte har dödsångest behöver också närhet. Jag är som en klämd sardin. Min kropp skriker efter att få vara ifred. Jag vill inte!! Jag vill dock än mindre lämna ett litet barn ensam med väldigt väldigt stora tankar, tankar jag själv knappt har kontroll på. Hjälper att sitta ihop med mig några månader, kanske år, ja men då är det så det får vara.

/My

Höst

Vi börjar oktober med strålande sol och sjukdom. Förkylda så som sig bör på hösten, och sedan resten av året... och början på nästa år. Till typ juni.


Förskolelämningarna hade tyvärr precis börjat fungera bra igen, eller det är väl inte just det som är tyvärret utan snarare att sjukdom dök upp igen. Och det är som alltid vid sjukdom jättesvårt för mig att avgöra om dom egentligen skulle kunna vara på förskolan ändå eller om det faktiskt är legitimt att vara hemma (press på mig att få lämningarna att fungera). Ettan började med att ”bara” hosta sig igenom nätterna men vara pigg på dagarna. Han är visserligen fortfarande pigg på dagarna men ingen av oss sover ju nattetid. Jag hoppas att jag även den dagen jag har jobb att sköta förstår att det inte är okej att dumpa unge som inte sovit på förskolan... För det ÄR inte det, det är en tuff miljö att vara trött i men framför allt är det barn det handlar om. Jag menar när jag till och med tvekar idag. Så dom är hemma och irriterar skiten ur mig istället. För det är så. Jag är irriterad. Dels sömnbrist, dels PMS (svår sådan, jag har diagnos) och dels oro. All oro (som jag kan vara mer specifik med den dag saker löst sig).

Turligt nog börjar också denna höst med fantastiskt väder. Vi har överdragsbyxor och är ute och städar bort sommaren (skördar allt vi odlat och tar in utemöbler). Vi behöver inga jackor. På vår altan är det sommarvärme då den hamnar i lä och solen ligger på från 9-isch till den går ner. Trean kryper runt och skriker sig hysterisk när jag rör mig runt gården. Uppenbart är att gå tre steg från henne synonymt med att sälja henne till någon sorts svart barnmarknad i Asien, eller för all del lämna henne i skogen. Båda saker jag känner för att göra i och med hennes beteende. Men sånt ska man ju inte säga högt, såklart.

Nåväl. Till helgen ska allt vara undanplockat och klart. Sedan väntar vi på vintern! Vi hoppas på att få åka lite släde och pulka i år, det har varit aningen skralt med möjligheter hittills egentligen. Det var galet mycket snö året ettan föddes (2012/2013) och eventuellt lite snökaos en dag eller två (ni har väl noterat rubrikerna från Stockholm?) nåt annat år men det handlar om så kort tid, det blir aldrig riktigt riktigt vinter och det är synd tycker norrlänningen i mig. En vacker dag kanske jag kan ta med mina barn upp, hem, och titta på våra rötter. Bergen och skogarna. Luften. Tystnaden. Här har vi skärgården. Den fyller dock inte riktigt mitt saknande hjärta med samma glädje som norr.


Glöm inte bort att det är kanelbullens dag idag! Det blir vår lunch pga att jag är årets mamma!

/My