Kriget med försäkringskassan

För det första är det så surt att ringa dit för att ställa frågor och få prata med en skitsur Pia som faktiskt på riktigt suckar i mitt öra... I alla fall. Pga alla jordens människor sökte just denna instans idag ställde jag mig i kö för uppringning, två gånger, utan att bli uppringd. Kul ställe.

 
Vi försöker alltså planera hösten. Barnens förskoletider och föräldraledighet, jag måste täcka upp SGI efter 28/10 då trean fyller ett helt år. Jag är ju numera heltidsanställd men ska jobba 50% minst till 4/11 2018. Min heltid är på 37h/vecka, 18,5 timmar måste alltså täckas upp med föräldrapenning = 2,5 dagar/vecka. Är jag ledig mer än så behöver jag alltid tänka på att fylla ut. Min nuvarande SGI är skyddad sedan 2012, hade då en årsinkomst på ca 300.000kr. Idag är den betydligt högre på en heltid, men betydligt lägre på en halvtid. Jag behåller gärna min föräldrapenning på lite mer än 600kr/dag...
 
Till hösten tänker inte vi längre bry oss om pedagogernas "krav" på kontinuitet för barnen. Uppenbart var detta väldigt viktigt hela våren (att barnen även var närvarande torsdagar) men att dom skulle vara lediga i mer än 10 veckor (8/6-4/9) DET var så bra så... Kontinuitet alltså inte så viktigt. De ska få längre, men färre, dagar i höst. Vi strider om huruvida dom ska gå måndag till onsdag, eller gå måndag till tisdag för att vara lediga onsdagar (barnen hatar knytteverksamheten som är på onsdagar och var ledsna varenda onsdag pga den) men återgå torsdagar. Jag kommer att jobba varannan torsdag och fredag, och varannan tisdag och onsdag. Som förr. Allt detta ska vara klart i min hjärna innan 1/8.
 
 

Försäkringskassans "på heder och samvete" skrämmer alltid skiten ur mig så jag var helt enkelt tvungen att skriva ett brev (ovan) för att ta reda på hur i hela jag ska fylla i deras fråga om årsinkomst. Jag tycker inte alls att det är solklart vad dom menar och i och med att jag inte minns hur jag fyllde i denna inför treans födsel, vilket var helt onödigt pga fick behålla samma föräldrapenning och SGI som för di andre barnen pga skyddat den med vårdnadsbidraget och föräldradagar, så behöver jag få svar. Nu. Jag behöver svar nuuuuuu! Jag klarar liksom inte av att ha allt detta bollandes in tha brain. Vi räknar ju som idioter för att hinna få ut alla dagar utom 96 (lyxproblem jag vet) på tvåan innan hans fyraårsdag. Jag vill planera allt NU NU NU fram till januari så att vi ser på svart och vitt att det blir rätt, men det går inte att göra innan jag ver hur Försäkringskassan vill att jag anger min årsinkomst. Och sura Pia, hon kunde då rakt inte ge några konkreta svar. Hon sa bara "Jadå vi tänker direkt sänka din SGI och föräldrapenning", men det stämmer inte så länge den skyddas... Så länge jag gör det behåller jag nämligen samma, oavsett om jag tjänat 0kr de senaste 10 åren! Men jag vill inte fylla i fel. Fyller man i fel kan man behöva kriga i eoner av tid för att få rätt ersättning - jag orkar inte det.

 
/My med uppenbara tvångstankar och aggressioner gentemot Pia. 
 
 

Ilskna Mamman

Nästa nio månader tog det innan jag började känna mig på riktigt in på djupet förbannad på min sista bebis. Det är en välbekant känsla så denna gång varken skäms jag, tycker att jag är märklig eller sparkar på mig själv. Jag är bara förbannad helt enkelt. Det hör åttamånaderstiden till för mig.


Hon är gnällig, klängig och sover som en jävla kratta. Nattningarna tar flera timmar av klättrande, pipande och idioti. Hon vaknar på nätterna, samt en gång någon timme efter nattning, OCH ÄR VAKEN i flera timmar. Hon vägrar sova dagtid, as we speak har hon hållt igång sen 8:30 utan en sekund sömn men med massa sekunder av gnäll. Hon är PISStrött men tänker inte sova, hon tänker istället gnälla sig till mammalös. För jag känner för att lämna henne i skogen. Eller hiva henne genom fönstret. Eller bara gå rakt ut genom dörren och aldrig återvända. Och det enda vi gör denna förbannade semester är att stirra på husets väggar!!!!!

På det normala irriterande beteende en åttamånaders kan ha har hon också tredagarsfeber. Turligt nog. Hon åt fågelbajs häromdagen. Googla "bebis ätit fågelbajs feber" så ser ni hur rädd man kan bli... Idag ser hon ut som en prickigkorv efter att i nästan tre dygn haft 39,5 i temp. Sambon skulle köpa alvedon och köpte för barn från 10kg. Trean kanske väger det om ett år, typ. Han vände inte tillbaka och köpte rätt, så han har fått ta nätterna med henne och vet ni? Han KLAGAR på att hon vaknar ofta! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA and so on forevah! Jag nästan nio månader av ALLA nätter med henne VS han kanske två nätter på nästan nio månader med henne, minus alla timmar jag har henne ammandes även hans nätter. Jag måste garva igen. HAHAHAHAHAHA osv osv.

Nåväl. Jag brukar vara sur och förbannad från cirkus åtta månader till kanske 10-11 månader. Känner jag mig rätt går detta alltså över så fort ungen slutar vara en förkrympt gnällgubbe. Kränkt av att jag ens tänker på att försöka skita när jag behöver, eller för all del sova när alla andra normala människor sover. Alla andra gånger har jag vid denna period velat sluta amma NU, och det stämmer även denna gång. Jag hatar hennes sätt att behandla min kropp just nu. Det kryper i hela mig. Suga, slita, dra, klättra, snurra, nypa, tvinna, slå, banka, prutta på. Som ett jävla nöjesfält. Jag vill ha min kropp ifred!!!! Men även det går över. Så jag håller ut. Men jag tänker banne mig inte sluta vara förbannad. Jag tänker vara arg till vi antingen hittar på saker på dagarna så nåt av livet blir givande, förstår hur i hela jag ska fylla i årsinkomst hos Försäkringskassan, får sova som förr (det vill säga ingen jävla dement tomte vaken mitt i natten i flera timmar) och/eller tiden bara gått förbi det här hålet av att bara ha barn år ett.

/My

Nu

Jag har fått en del kritik över att inte leva i nuet. Jag oroar mig för saker, planerar och tänker flera år framåt. Jag ses inte på som en individ som lever NU. När jag imorse gick till jobbet i solskenet med bilden av mina sovande barn (och sambo) på näthinnan kände jag bara att nej, vet ni vad! Jag lever så jävla mycket nu att det är galet!


En del av kritiken vi fått angående det här med hemmaskap, att en av oss hela tiden är hemma med barnen, är pensionen. Tänk på pensiooooooonen!! Denna kritik har faktiskt ofta anlänt från samma människor som, i nästa andetag, tycker att jag borde leva mer nu. Paradoxalt kan tyckas då det ju egentligen är NU jag lever. Jag gör det jag mår bra av nu, precis nu. Vi prioriterar det vi anser viktig NU! Nu nu nu. Tid med oss, tid med barnen. Imorgon kanske det skiter sig och vi blir ekonomiskt tvugna att jobba heltid båda två, det vore ju en miss att inte ha varit hemma då. Barnen får inte fler timmar på förskolan för det kanske kommer en dag när dom måste vara där heltid, dumt att ha dom där en massa i onödan då. Lever jag ens till pension? Och, även om jag jobbade mer än såg min familj, som normen, får jag en vettig pension då? Sjuksköterska... Nej. Men sjukskrivning hägrar i alla fall.

"Ja men du kanske vill jobba som pensionär eftersom du väljer annat nu?" sa min kollega när jag vädrade mina tankar idag. Och ja... Det kanske är vid pension jag ser nyttan med jobb före det jag tycker är viktigast. Kanske jag är ensam då? Män lever ju inte lika länge. Kanske barnen bor utomlands? Kanske mitt intresse att forska vuxit då...

Det må vara ett strukturellt problem det här med att kvinnor offrar pensionen på deltid och VAB. Det är ju dock ett lättlöst bekymmer. Höj lönerna i offentlig sektor, ni vet där kvinnor jobbar. Se till att en förskolepedagog, en undersköterska, en sjuksköterska, en personlig assistent osv osv ÖVERLEVER på en inkomst OCH kan spara. Förvandla privat sparande för partners så det blir värt det. Betala oss vad vi är värda för Guds skull. Ja. Då kanske vi skulle hinna se vår familj OCKSÅ. Medborgarlön? Sex timmars arbetsdag. Lösningarna är många men mer pengar är väl rimligt... Handlar inte ett piss om att jag som kvinna är hemma med barn för nästa steg är att jag är oattraktiv på arbetsmarknaden pga gravid. Det handlar om att jag är kvinna och inte värderas högre VAD jag än gör och det jag gör är inte viktigt. Allt annat är humbug.

Jag tänker i alla fall fortsätta leva nu, det är just nu jag har detta privilegium. Det är nu mina barn är små, nu vi kan jobba skift och om varandra, nu farmor och farfar finns nära och tillgängliga. Det är nu jag vill och orkar detta. Vem vet vad som händer sen? Inte jag i alla fall.

/My